Det var, minst sagt, ett tag sedan jag gjorde ett blogginlägg. Det blir så där ibland när vardagen är tjock med saker att göra.
Synintrycken och glädjen i att fota försvinner ju dock inte! Tur är väl det! Dalsland är dessutom packat med vackra vyer och just nu är det helt fantastiskt grönt!
Ni som bekantat er med mig och mina foton förut, vet sedan tidigare att jag älskar att jobba med skuggor, ljus och motljus. Jag älskar att jaga solstrålar och struntar helt i klassiska regler som att – rikta inte kameran mot solen. Något som för övrigt har blivit allt mer vanligt. Det gör mig inte förvånad alls! För någon som ser och älskar färger och kontraster, ser såklart hur fantastiskt det kan bli.
Jag fångade häromkvällen ett par bilder, med min iPhone 5s. Jag fick mycket olika effekter genom att bara fokusera kameran och uppfångningen av ljus på olika ställen.
En solnedgång bakom träden kan ge både en ganska mörk bild men också en mycket ljus, beroende på hur du väljer att, dels placera dig själv såklart, men som sagt, också beroende på hur du använder kameran. Det är ju faktiskt så att när du trycker på displayen på din iPhone (det är säkert likadant på andra smartphones med iPhone är vad jag själv har erfarenhet av) så är det inte bara rent fokus som du kan styra utan också hur mycket ljus som då fångas upp.
Detta är vad jag lyckades fånga. Två minuter och en meter isär. Det ena tog jag ståendes, det andra medan jag satt på huk. Hade du gissat att jag befann mig på samma ställe, vid samma tid och tog dessa, mycket olika foton?
Det är finns också en mängd sjöar i Dalsland. Här är en vy över en av dem. Jag befann mig i Ryrs naturreservat. Jag njöt hejdlöst!
Det var, minst sagt, ett tag sedan jag gjorde ett blogginlägg. Det blir så där ibland när vardagen är tjock med saker att göra.
Synintrycken och glädjen i att fota försvinner ju dock inte! Tur är väl det! Dalsland är dessutom packat med vackra vyer och just nu är det helt fantastiskt grönt!
Ni som bekantat er med mig och mina foton förut, vet sedan tidigare att jag älskar att jobba med skuggor, ljus och motljus. Jag älskar att jaga solstrålar och struntar helt i klassiska regler som att – rikta inte kameran mot solen. Något som för övrigt har blivit allt mer vanligt. Det gör mig inte förvånad alls! För någon som ser och älskar färger och kontraster, ser såklart hur fantastiskt det kan bli.
Jag fångade häromkvällen ett par bilder, med min iPhone 5s. Jag fick mycket olika effekter genom att bara fokusera kameran och uppfångningen av ljus på olika ställen.
En solnedgång bakom träden kan ge både en ganska mörk bild men också en mycket ljus, beroende på hur du väljer att, dels placera dig själv såklart, men som sagt, också beroende på hur du använder kameran. Det är ju faktiskt så att när du trycker på displayen på din iPhone (det är säkert likadant på andra smartphones med iPhone är vad jag själv har erfarenhet av) så är det inte bara rent fokus som du kan styra utan också hur mycket ljus som då fångas upp.
Detta är vad jag lyckades fånga. Två minuter och en meter isär. Det ena tog jag ståendes, det andra medan jag satt på huk. Hade du gissat att jag befann mig på samma ställe, vid samma tid och tog dessa, mycket olika foton?
Det är finns också en mängd sjöar i Dalsland. Här är en vy över en av dem. Jag befann mig i Ryrs naturreservat. Jag njöt hejdlöst!
Det räcker med så lite. 10 plusgrader, 15 i solväggen kanske, blandat med några regnskurar för att naturen plötsligt ska få fart. April och maj är kända för att ha skiftande och konstigt väder. Den 24:e april kom det blötsnö från kalla moln och lade som som en våt handduk över nästan överblommade krokusar. Idag, 2:e maj, stoltserar naturen med gullvivor, pingstliljor, svalört, scilla och så mycket, mycket mer.
I en trädgård där jag delvis växte upp så prunkade gräsmattan av gullvivor och förgätmigej. Tvärs över vägen, bakom grannen, så växte det lupiner så långt en liten flicka kunde se. Dessa tre blomsorter är fortfarande mina favoriter. Jag väntar längtansfullt efter att lupinerna ska göra entré.
Först gullvivorna….
Sedan, oftast bara med dagars mellanrum, så började förgätmigejen blomma…
Jag brukade sitta på huk och beundra prakten. Dra in doften av gullvivor, fundera över att de också kallas majnycklar och om kopplingen mellan det och att det kanske var de som var nyckeln till maj och till värmen? Förgätmigej… Dalslands landskapsblomma. Även här vandrade mitt redan nyfikna sinne iväg och undrade vem som kan ha glömt bort en så vacker blomma, strålande vacker i sin blygsamhet.
En kejsarkrona som någon flitig människa planterat ut fångar min uppmärksamhet. Hur väl jag lyckas fånga kejsarkronan går väl att diskutera.
Jag fick syn på något som jag aldrig förut sett. Det är ju det bästa med nyfikenhet för övrigt. Att man ser så mycket saker man aldrig sett förut. På min upptäcksfärd och fotojakt granskade jag en mängd träd. Jag gör ofta det. Barks färg, form och mönster fascinerar mig mycket så jag brukar stå som ett fån till allmän beskådan medan jag själv är uppslukad av att betrakta bark.
Den här gången såg jag som sagt något, jag aldrig förut sett. Sniglar. Inte bara ett par stycken. Utan mängder. I tre olika träd. De satt överallt! Ensamma eller i små kluster nära varandra. kan de ha övervintrat någonstans i träden? Jag kan allt för lite om sniglar för att veta! Vet du?
Här ser barken, där en gren en gång tagits bort, ut som en sur padda. Med skelande ögon. Helt hysteriskt roligt!
Har du hittat något kul i vår?
Det räcker med så lite. 10 plusgrader, 15 i solväggen kanske, blandat med några regnskurar för att naturen plötsligt ska få fart. April och maj är kända för att ha skiftande och konstigt väder. Den 24:e april kom det blötsnö från kalla moln och lade som som en våt handduk över nästan överblommade krokusar. Idag, 2:e maj, stoltserar naturen med gullvivor, pingstliljor, svalört, scilla och så mycket, mycket mer.
I en trädgård där jag delvis växte upp så prunkade gräsmattan av gullvivor och förgätmigej. Tvärs över vägen, bakom grannen, så växte det lupiner så långt en liten flicka kunde se. Dessa tre blomsorter är fortfarande mina favoriter. Jag väntar längtansfullt efter att lupinerna ska göra entré.
Först gullvivorna….
Sedan, oftast bara med dagars mellanrum, så började förgätmigejen blomma…
Jag brukade sitta på huk och beundra prakten. Dra in doften av gullvivor, fundera över att de också kallas majnycklar och om kopplingen mellan det och att det kanske var de som var nyckeln till maj och till värmen? Förgätmigej… Dalslands landskapsblomma. Även här vandrade mitt redan nyfikna sinne iväg och undrade vem som kan ha glömt bort en så vacker blomma, strålande vacker i sin blygsamhet.
En kejsarkrona som någon flitig människa planterat ut fångar min uppmärksamhet. Hur väl jag lyckas fånga kejsarkronan går väl att diskutera.
Jag fick syn på något som jag aldrig förut sett. Det är ju det bästa med nyfikenhet för övrigt. Att man ser så mycket saker man aldrig sett förut. På min upptäcksfärd och fotojakt granskade jag en mängd träd. Jag gör ofta det. Barks färg, form och mönster fascinerar mig mycket så jag brukar stå som ett fån till allmän beskådan medan jag själv är uppslukad av att betrakta bark.
Den här gången såg jag som sagt något, jag aldrig förut sett. Sniglar. Inte bara ett par stycken. Utan mängder. I tre olika träd. De satt överallt! Ensamma eller i små kluster nära varandra. kan de ha övervintrat någonstans i träden? Jag kan allt för lite om sniglar för att veta! Vet du?
Här ser barken, där en gren en gång tagits bort, ut som en sur padda. Med skelande ögon. Helt hysteriskt roligt!
Det är kallt fortfarande trots att kalendern säger att det är vår. En del blommor håller med och börjar visa sig, andra gömmer sig, skygga för kylan.
När snön försvann så syntes spåren av förra årets liv.
Girigt håller hon fast om det gamla nyponet. Trots att nytt liv springer fram. Kanske rädd för att släppa taget.
På marken ligger kottar, de har släppt sina frön, antingen till marken eller vinterns hungriga ekorrar.
En del träd och växter är dock sannerligen inte blyga av sig utan börjar glatt och stolt visa upp löften om sin kommande prakt! Våren ligger runt knuten och väntar bara på att det ska bli liiite varmare innan den vågar bryta sig loss! Jag längtar!
Det är kallt fortfarande trots att kalendern säger att det är vår. En del blommor håller med och börjar visa sig, andra gömmer sig, skygga för kylan.
När snön försvann så syntes spåren av förra årets liv.
Girigt håller hon fast om det gamla nyponet. Trots att nytt liv springer fram. Kanske rädd för att släppa taget.
På marken ligger kottar, de har släppt sina frön, antingen till marken eller vinterns hungriga ekorrar.
En del träd och växter är dock sannerligen inte blyga av sig utan börjar glatt och stolt visa upp löften om sin kommande prakt! Våren ligger runt knuten och väntar bara på att det ska bli liiite varmare innan den vågar bryta sig loss! Jag längtar!
När snön droppar, marskatterna vrålar allt möjligt och kroppen mest vill ut och resa så för jag ta till det näst bästa. Leta resor, fantisera, drömma och, såklart, minnas. Jag minns häftiga ruiner och en trång parkering där det nästan inte gick att vända på bussen. Jag minns korn som solmoget vajade lustfyllt i vinden. En klarblå himmel. En vinterdag i juni, i Peru. Ja, vinter. Andra sidan Atlanten, högt upp i bergen och allt det där. Jag längtade hem samtidigt som jag knappt kunde tro min lycka och allt mina ögon fick se. Jag njöt hejdlöst av färgkontraster och de knivskarpa skuggor som enstaka moln lämnade efter sig på marken.
Det var Racchi.
Platsen ligger 11 mil utanför Cusco, i närheten av det levande samhället vid samma namn. Vi var på väg till Cusco och i förlängningen till Macchu Pichu. Bakom oss på resan låg många platser men senast Puno och Juliaka invid Titicacasjön. I Puno drack jag de mest fantastiska mojiitos någonsin. Men det är en annan historia. Racchi ligger på 3480 m ö h och är väl mest känd för tempelruinerna, Wiracocha.
Arkeologer tror att det här kan ha funnits en av de största konstruktionerna med ett enda sammanhängande tak som Incariket någonsin producerade. Det är inte tu tal om att lämningarna är imponerande. Jag strosade runt och njöt av lugnet en bit bort från alla andra. Jag höll fortfarande på att återhämta mig efter en kraftig höjdsjuka.
Jag satte mig och lät mig för en stund hypnotiseras av vajande korn och blå himmel. Jag lät min fantasi föra med mig bakåt i tiden och föreställde mig folkmängden som färdats hit för att besöka templet. I mitt huvud var stenvägarna väl underhålla, templet stort och ståtligt och alla förvaringshus, lagerhus, fyllda med säd och utsäde.
Klockan fortsatte ju dock att gå, utan hänsyn till mig och jag var tvungen att vända och börja gå tillbaka. Det klart att jag tog mig en sväng genom templet.
Detta kan vara nästan det enda stället jag för ögonblicket i alla fall, kan komma på, där jag inte såg några lamor eller alpackor. Så bara för det så tänker jag visa er en bild på en galet grym lama, välklippt och snygg, som jag såg i Arequipa!
Jag kallar den Börje. ;-D
Hahaha ^^
Vart drömmer du om att resa?
När snön droppar, marskatterna vrålar allt möjligt och kroppen mest vill ut och resa så för jag ta till det näst bästa. Leta resor, fantisera, drömma och, såklart, minnas. Jag minns häftiga ruiner och en trång parkering där det nästan inte gick att vända på bussen. Jag minns korn som solmoget vajade lustfyllt i vinden. En klarblå himmel. En vinterdag i juni, i Peru. Ja, vinter. Andra sidan Atlanten, högt upp i bergen och allt det där. Jag längtade hem samtidigt som jag knappt kunde tro min lycka och allt mina ögon fick se. Jag njöt hejdlöst av färgkontraster och de knivskarpa skuggor som enstaka moln lämnade efter sig på marken.
Det var Racchi.
Platsen ligger 11 mil utanför Cusco, i närheten av det levande samhället vid samma namn. Vi var på väg till Cusco och i förlängningen till Macchu Pichu. Bakom oss på resan låg många platser men senast Puno och Juliaka invid Titicacasjön. I Puno drack jag de mest fantastiska mojiitos någonsin. Men det är en annan historia. Racchi ligger på 3480 m ö h och är väl mest känd för tempelruinerna, Wiracocha.
Arkeologer tror att det här kan ha funnits en av de största konstruktionerna med ett enda sammanhängande tak som Incariket någonsin producerade. Det är inte tu tal om att lämningarna är imponerande. Jag strosade runt och njöt av lugnet en bit bort från alla andra. Jag höll fortfarande på att återhämta mig efter en kraftig höjdsjuka.
Jag satte mig och lät mig för en stund hypnotiseras av vajande korn och blå himmel. Jag lät min fantasi föra med mig bakåt i tiden och föreställde mig folkmängden som färdats hit för att besöka templet. I mitt huvud var stenvägarna väl underhålla, templet stort och ståtligt och alla förvaringshus, lagerhus, fyllda med säd och utsäde.
Klockan fortsatte ju dock att gå, utan hänsyn till mig och jag var tvungen att vända och börja gå tillbaka. Det klart att jag tog mig en sväng genom templet.
Detta kan vara nästan det enda stället jag för ögonblicket i alla fall, kan komma på, där jag inte såg några lamor eller alpackor. Så bara för det så tänker jag visa er en bild på en galet grym lama, välklippt och snygg, som jag såg i Arequipa!
När det lackar mot jul, dagarna räknas ned och det är + 10 grader C och det regnar…då förstår varenda kotte att det känns lite off. Det känns konstigt. Det ska ju vara -10 grader C och snöa. Lite i alla fall. Inte mycket. Bara så där lagom.
Adventsljusstaken står och myser i fönstret, lampan i mässing, formad som en julgran hänger i sovrummet. Varje jul, så länge jag kan minnas så har jag hängt upp den i sovrummet. Jag har haft den sedan jag var liten. Den ser inte så mycket ut för världen kan jag tänka men jag älskar den! Har du en en sådan där sak som du bara måste ha framme för att det ska vara jul?
Vi gör ändå så gott vi kan. Vi gör ”gottor” eller…. ”götter” som en la säger på dalschländska. Alltså godis.
Syskonen samlades för att göra bland annat polkagrisar! Det är lite pyssel. Hett som tusan är det och fort som fasen måste det gå!
I brist på snö att leka i så ser jag istället på några foton från förra vintern och önskar mig lagom med snö för att kunna gå ut på fotojakt med finkameran.
Det här är för övrigt ett av de allra första fotona jag tog med min Canon ;) Jag stannade till på en busshållplats strax söder om Åmål precis när solen var på väg ned. Det var sagolikt vackert.
Ett av mina favoritfoton som snart pryder en liten bit av min vägg här hemma lyckades jag fånga med blott min Iphone.
Bara fantasin sätter gränser, kom ihåg det!
Nu sitter jag i min soffa, grubblar över mitt examensarbete, myser med tända ljus….
……och önskar er en riktigt …… :
När det lackar mot jul, dagarna räknas ned och det är + 10 grader C och det regnar…då förstår varenda kotte att det känns lite off. Det känns konstigt. Det ska ju vara -10 grader C och snöa. Lite i alla fall. Inte mycket. Bara så där lagom.
Adventsljusstaken står och myser i fönstret, lampan i mässing, formad som en julgran hänger i sovrummet. Varje jul, så länge jag kan minnas så har jag hängt upp den i sovrummet. Jag har haft den sedan jag var liten. Den ser inte så mycket ut för världen kan jag tänka men jag älskar den! Har du en en sådan där sak som du bara måste ha framme för att det ska vara jul?
Vi gör ändå så gott vi kan. Vi gör ”gottor” eller…. ”götter” som en la säger på dalschländska. Alltså godis.
Syskonen samlades för att göra bland annat polkagrisar! Det är lite pyssel. Hett som tusan är det och fort som fasen måste det gå!
I brist på snö att leka i så ser jag istället på några foton från förra vintern och önskar mig lagom med snö för att kunna gå ut på fotojakt med finkameran.
Det här är för övrigt ett av de allra första fotona jag tog med min Canon ;) Jag stannade till på en busshållplats strax söder om Åmål precis när solen var på väg ned. Det var sagolikt vackert.
Ett av mina favoritfoton som snart pryder en liten bit av min vägg här hemma lyckades jag fånga med blott min Iphone.
Bara fantasin sätter gränser, kom ihåg det!
Nu sitter jag i min soffa, grubblar över mitt examensarbete, myser med tända ljus….
Det har varit knäpptyst på min blogg en stund. Det har varit så mycket att göra att, förutom den där kvarten när jag ligger i sängen, äntligen, och jag lägger upp ett nytt foto på Instagram så har jag inte haft en chans.
Vi har flyttat och jag har engagerat min i mitt examensarbete och det tredje och det fjärde. Nu har vi, efter fyra dagars intensivt slit, installerat oss hyfsat i vårt nya hem och jag har en liten lunchrast i mina studier och tänkte visa er min stressboll.
Hon heter Lugi och är bästa katten i världen!
Alla kattägare tycker såklart att just deras katt är bäst. Jag vet. Jag är också medveten om att Internet flödar av kattbilder, precis som Instagram. Men det struntar jag i. Lugi är bedårande. En riktig charmör. Älskar allt och alla, världens snällaste och leker med barn, andra katter, vuxna, hundar, hästar, getter och kaniner. Hon är inte rädd för något, utom möjligen stora högljudda lastbilar som stormar förbi.
Hon är bäst och hon är både min och sambons lilla stressboll.
Det har varit knäpptyst på min blogg en stund. Det har varit så mycket att göra att, förutom den där kvarten när jag ligger i sängen, äntligen, och jag lägger upp ett nytt foto på Instagram så har jag inte haft en chans.
Vi har flyttat och jag har engagerat min i mitt examensarbete och det tredje och det fjärde. Nu har vi, efter fyra dagars intensivt slit, installerat oss hyfsat i vårt nya hem och jag har en liten lunchrast i mina studier och tänkte visa er min stressboll.
Hon heter Lugi och är bästa katten i världen!
Alla kattägare tycker såklart att just deras katt är bäst. Jag vet. Jag är också medveten om att Internet flödar av kattbilder, precis som Instagram. Men det struntar jag i. Lugi är bedårande. En riktig charmör. Älskar allt och alla, världens snällaste och leker med barn, andra katter, vuxna, hundar, hästar, getter och kaniner. Hon är inte rädd för något, utom möjligen stora högljudda lastbilar som stormar förbi.
Hon är bäst och hon är både min och sambons lilla stressboll.
En del foton berättar historier för mig, andra sagor, andra igen, skriver dikter i mig. Ibland är fotot självt som en historia utan att ord behöver ackompanjera det… Som det här.
Med kylan kommer imman på fönstren. Men visst kan det vara vackert när solen samtidigt håller på att vakna?
En del foton berättar historier för mig, andra sagor, andra igen, skriver dikter i mig. Ibland är fotot självt som en historia utan att ord behöver ackompanjera det… Som det här.
Med kylan kommer imman på fönstren. Men visst kan det vara vackert när solen samtidigt håller på att vakna?
Andra sidan. Andernas sida. Peru. Slutet av den månad som varit späckad med upplevelser började närma sig. Det här är en liten berättelse om två av dessa dagar och mest, om den ena.
I Sverige var det högsommar. 30 juni och 1 juli. Strålande väder. I Peru var det vinter, kallt och regnigt. Speciellt när man tagit sig upp på lite höjd. Värmen som legat över Cusco under dagtid, en dagsresa ifrån var jag befann mig hade verkligen inte följt med hit. Å andra sidan hade värmen i Cusco inte lyckats tränga in genom väggarna på det hostel vi bott på. Det var svinkallt. Jag som med mössa på. Något jag tidigt tagit för vana att göra för att hålla värmen ombord på bussen om nätterna.
Japp. Bussen. En rosa. En JÄTTEROSA buss. Jag jobbade på Rosa Bussarna som extrachaufför samt köks/matansvarig på en rundresa i Peru. Under många år arbetade jag som busschaufför inom lokaltrafik på olika platser runt om i Sverige men nu var jag ute på det äventyr som en gång drivit mig till att vilja ha ett busskörkort.
En månad så fylld av upplevelser, intryck, utmaningar och äventyr att jag har svårt att minnas allt. Det kommer upp då och då. Minnesbilder från en spikrak väg över en platå där vi fick stanna för att vi trodde kylsystemet sprungit läck. Cocabladsté, friterade marsvin, spottade lamadjur, stirrande gubbar, prostituerade, nazcalinjer, avokado så underbar att du bara kan drömma om det, underbara solmogna satsumas, ananas, fält och åter fält av kaktus, kåkstäder, fattiga byar, underbart vin, ibland härlig Pisco (när den inte smakade fotogen) …allt till den ständiga bakgrundsmusiken ”El Condor Pasa” på vilket instrument som helst som fanns tillgängligt. Jag brukade älska den. Brukade.
Jag inser att det låter som en förfärlig vistelse och ja, det var det ibland. Men ack så fantastisk det var! Så spännande!
Det var flera barndomsdrömmar, livsdrömmar som uppfylldes. Att jobba för Rosa Bussarna, att se Nazcalinjerna och…MACHU PICCHU.
Från tågfönstret
För att ta sig från Cusco till Machu Picchu så måste man börja med att åka genom Urubambadalen. Hela den sträckan betraktas för övrigt som helig. Väl framme i den mycket oansenliga lilla byn Urubamba så kan man antingen åka tåg, eller vandra längs Inkaleden.
Jag hamnade på den här resan lite så där i sista minuten och för att få vandra måste man ansöka ett tag innan, få godkänt och dessutom bara tillåtelse att gå såvida inte dagskvoten råkat fyllas. Det är strikta regler kring hur många människor per dag som för vandra och under vilka omständigheter.
Dock måste jag erkänna att jag inte var så ledsen att jag var tvungen att åka tåget till Aguas Calientes, Machu Pichu Town, den idag levande lilla byn, belägen i dalens botten, nedanför ruinstaden. Om du tittar igen på bilden ovan, så ser du att det inte bara var moln som låg över bergen, utan även snö… Det var vinter i Peru som sagt.
Vi, jag och två medresenärer, begav oss iväg den 30 juni och kom fram ganska sent på eftermiddagen vill jag minnas. Vi skulle inte upp till ruinstaden förrän tidigt nästa morgon så jag passade på att kika lite runt i byn. Min vana trogen.
Precis utanför hostelfönstret, rätt genom byn, forsade vatten fram i ett ganska stort vattendrag.
Fortfarande är det så att jag, nästan varje gång jag hör kraftigt forsande vatten, transporteras hit bland mina minnen.
Inkan
Det var svårt att sova på kvällen, jag visste ju vad som väntade tidigt nästa morgon…
REGN såklart. Köande människor till minibussarna som skulle ta oss längs den ringlande vägen upp till bergstoppen. Enda platsen kvar som var ledig, förstod jag strax varför just den fortfarande var tom. Det läckte in regnvatten och innan dagen knappt börjat var jag alltså redan blöt men jag kunde inte annat än att fnissa åt det. Typiskt mig ;)
Här syns den ringlande vägen
Machu Picchu ligger på 2430 m ö h med, vad som upplevs som raka sidor, rätt ned till dalens botten.
Terrasser för odling
Förlåt, idag kände jag att jag var tvungen att klämma in en selfie!
Hur hittar man unika vinklar på ett så väldokumenterat ställe? Det är nästan omöjligt en visst gjorde jag några försök! Fast vet du? Bara det att jag har foton från den här platsen i min samling är en lycka för mig!
De flesta kort jag sett Machu Picchu är från dagar när det har varit strålande solsken. Jag tror nästan att jag föredrar vad jag lyckades fånga trots allt. Molnen skänker platsen den mystik som kan fångas med en kamera och inte bara den jag upplevde.
Så, har ni hört om en stad ovan molnen?
Andra sidan. Andernas sida. Peru. Slutet av den månad som varit späckad med upplevelser började närma sig. Det här är en liten berättelse om två av dessa dagar och mest, om den ena.
I Sverige var det högsommar. 30 juni och 1 juli. Strålande väder. I Peru var det vinter, kallt och regnigt. Speciellt när man tagit sig upp på lite höjd. Värmen som legat över Cusco under dagtid, en dagsresa ifrån var jag befann mig hade verkligen inte följt med hit. Å andra sidan hade värmen i Cusco inte lyckats tränga in genom väggarna på det hostel vi bott på. Det var svinkallt. Jag som med mössa på. Något jag tidigt tagit för vana att göra för att hålla värmen ombord på bussen om nätterna.
Japp. Bussen. En rosa. En JÄTTEROSA buss. Jag jobbade på Rosa Bussarna som extrachaufför samt köks/matansvarig på en rundresa i Peru. Under många år arbetade jag som busschaufför inom lokaltrafik på olika platser runt om i Sverige men nu var jag ute på det äventyr som en gång drivit mig till att vilja ha ett busskörkort.
En månad så fylld av upplevelser, intryck, utmaningar och äventyr att jag har svårt att minnas allt. Det kommer upp då och då. Minnesbilder från en spikrak väg över en platå där vi fick stanna för att vi trodde kylsystemet sprungit läck. Cocabladsté, friterade marsvin, spottade lamadjur, stirrande gubbar, prostituerade, nazcalinjer, avokado så underbar att du bara kan drömma om det, underbara solmogna satsumas, ananas, fält och åter fält av kaktus, kåkstäder, fattiga byar, underbart vin, ibland härlig Pisco (när den inte smakade fotogen) …allt till den ständiga bakgrundsmusiken ”El Condor Pasa” på vilket instrument som helst som fanns tillgängligt. Jag brukade älska den. Brukade.
Jag inser att det låter som en förfärlig vistelse och ja, det var det ibland. Men ack så fantastisk det var! Så spännande!
Det var flera barndomsdrömmar, livsdrömmar som uppfylldes. Att jobba för Rosa Bussarna, att se Nazcalinjerna och…MACHU PICCHU.
Från tågfönstret
För att ta sig från Cusco till Machu Picchu så måste man börja med att åka genom Urubambadalen. Hela den sträckan betraktas för övrigt som helig. Väl framme i den mycket oansenliga lilla byn Urubamba så kan man antingen åka tåg, eller vandra längs Inkaleden.
Jag hamnade på den här resan lite så där i sista minuten och för att få vandra måste man ansöka ett tag innan, få godkänt och dessutom bara tillåtelse att gå såvida inte dagskvoten råkat fyllas. Det är strikta regler kring hur många människor per dag som för vandra och under vilka omständigheter.
Dock måste jag erkänna att jag inte var så ledsen att jag var tvungen att åka tåget till Aguas Calientes, Machu Pichu Town, den idag levande lilla byn, belägen i dalens botten, nedanför ruinstaden. Om du tittar igen på bilden ovan, så ser du att det inte bara var moln som låg över bergen, utan även snö… Det var vinter i Peru som sagt.
Vi, jag och två medresenärer, begav oss iväg den 30 juni och kom fram ganska sent på eftermiddagen vill jag minnas. Vi skulle inte upp till ruinstaden förrän tidigt nästa morgon så jag passade på att kika lite runt i byn. Min vana trogen.
Precis utanför hostelfönstret, rätt genom byn, forsade vatten fram i ett ganska stort vattendrag.
Fortfarande är det så att jag, nästan varje gång jag hör kraftigt forsande vatten, transporteras hit bland mina minnen.
Inkan
Det var svårt att sova på kvällen, jag visste ju vad som väntade tidigt nästa morgon…
REGN såklart. Köande människor till minibussarna som skulle ta oss längs den ringlande vägen upp till bergstoppen. Enda platsen kvar som var ledig, förstod jag strax varför just den fortfarande var tom. Det läckte in regnvatten och innan dagen knappt börjat var jag alltså redan blöt men jag kunde inte annat än att fnissa åt det. Typiskt mig ;)
Här syns den ringlande vägen
Machu Picchu ligger på 2430 m ö h med, vad som upplevs som raka sidor, rätt ned till dalens botten.
Terrasser för odling
Förlåt, idag kände jag att jag var tvungen att klämma in en selfie!
Hur hittar man unika vinklar på ett så väldokumenterat ställe? Det är nästan omöjligt en visst gjorde jag några försök! Fast vet du? Bara det att jag har foton från den här platsen i min samling är en lycka för mig!
De flesta kort jag sett Machu Picchu är från dagar när det har varit strålande solsken. Jag tror nästan att jag föredrar vad jag lyckades fånga trots allt. Molnen skänker platsen den mystik som kan fångas med en kamera och inte bara den jag upplevde.
Köpmannebro är under sommarmånaderna en hårt trafikerad sluss och är den som inleder Dalslands Kanal, det är inte bara den första, utan även den största av kanalens slussar och har samma dimensioner som Göta Kanals.
Dalslands Kanal består av 31 slussar utspridda över 253km. Dessa slussar och grävda kanaler länkar samman mindre sjöar till ett längre system som är omåttligt populärt sommartid. (http://www.dalslandskanal.se/)
Så här på hösten så har lugnet lagt sig istället. Gästhamnarna är tomma och vattnet är spegelblankt och stilla. Kanske till ortsbefolkningens glädje, kanske till deras sorg.
För min del så njöt jag storartat av lugnet, solen och de vackra färgerna som även speglades näst in till perfekt i vattenytan.
Eftersom jag älskar effekter som naturen själv åstadkommer och jag ser det som min utmaning att försöka fånga med hjälp av t ex olika kamerainställningar så har jag här minskat slutartiden på min Canon, fort som bara den fick det gå och plötsligt så ligger det tusen solar utströdda över vattnet och glittrar förförande…
Jag flyttade mig från kanalen och gick ut på en mindre bergsknalle där jag satt högre från vattenytan och såg längre ut mot sjön.
Jag vet inte jag…det där med ”vatten, vatten, bara vanligt vatten” stämmer inte, jag kan inte se något vanligt med detta! Naturen är fantastisk!
Från samma plats fick jag även de båda följande fotona;
Reflektionen är spektakulär!
Jag fångade det här fotot, från samma läge som sagt, och vände det 180 grader;
Min sambo sa genast att ”det ser ut som en oljemålning”. Jag tror att jag får ge honom rätt!
Sedan är jag ett stort fan även av närbilder! Det kanske ni har märkt vid det här laget? Hur kan man motstå ett höstlöv som detta?
På vägen hem så körde jag förbi Svankila Naturreservat, jag gjorde ett snabbt stopp och innan myggorna helt ätit upp mig och drivit mig på flykt så hann jag få den här bilden och trots Köpmannebros skönhet och det underbara vattnet så är det nog så att detta är min personliga favorit!
Köpmannebro är under sommarmånaderna en hårt trafikerad sluss och är den som inleder Dalslands Kanal, det är inte bara den första, utan även den största av kanalens slussar och har samma dimensioner som Göta Kanals.
Dalslands Kanal består av 31 slussar utspridda över 253km. Dessa slussar och grävda kanaler länkar samman mindre sjöar till ett längre system som är omåttligt populärt sommartid. (http://www.dalslandskanal.se/)
Så här på hösten så har lugnet lagt sig istället. Gästhamnarna är tomma och vattnet är spegelblankt och stilla. Kanske till ortsbefolkningens glädje, kanske till deras sorg.
För min del så njöt jag storartat av lugnet, solen och de vackra färgerna som även speglades näst in till perfekt i vattenytan.
Eftersom jag älskar effekter som naturen själv åstadkommer och jag ser det som min utmaning att försöka fånga med hjälp av t ex olika kamerainställningar så har jag här minskat slutartiden på min Canon, fort som bara den fick det gå och plötsligt så ligger det tusen solar utströdda över vattnet och glittrar förförande…
Jag flyttade mig från kanalen och gick ut på en mindre bergsknalle där jag satt högre från vattenytan och såg längre ut mot sjön.
Jag vet inte jag…det där med ”vatten, vatten, bara vanligt vatten” stämmer inte, jag kan inte se något vanligt med detta! Naturen är fantastisk!
Från samma plats fick jag även de båda följande fotona;
Reflektionen är spektakulär!
Jag fångade det här fotot, från samma läge som sagt, och vände det 180 grader;
Min sambo sa genast att ”det ser ut som en oljemålning”. Jag tror att jag får ge honom rätt!
Sedan är jag ett stort fan även av närbilder! Det kanske ni har märkt vid det här laget? Hur kan man motstå ett höstlöv som detta?
På vägen hem så körde jag förbi Svankila Naturreservat, jag gjorde ett snabbt stopp och innan myggorna helt ätit upp mig och drivit mig på flykt så hann jag få den här bilden och trots Köpmannebros skönhet och det underbara vattnet så är det nog så att detta är min personliga favorit!
De allra flesta av oss älskar hösten, om inte för den klara, friska, krispiga luftens skull, så för de sprakande färgerna som gör sitt intåg. Promenader på soliga dagar och åkturer över fjäll, berg och skogiga landskap är svårt att låta bli. Det är som inkodat i mig och säkerligen i många av er! Hur kan vi undgå att förlora oss och tappa uppfattningen om vad klockan skulle kunna tänkas vara när man är fullt upptagen med att låta sinnena känna doften av fuktig jord och blöta löv, synen av guldglittrande aspar som börjar gå över i mörkrött? Den här perioden går fort, snart är november här så passa på att gå ut och njut!
Här är lite fynd jag har gjort under mina exkursioner. =)
Ett asplöv i gräset invid Köttsjön, nedanför Ramnebergets Naturreservat.
En spegelbild i Höljens blanka vatten (Den här bilden är tagen med min iPhone)
Ett sviktande staket runt ett gammalt gärde tillhörande den K-märkta Erik Eriksson gården
Samt ett av mina favoritobjekt. Jag har fotat det här huset förut, förra hösten. Den röda stugan ligger så fenomenalt vackert innesluten bland träden vars färger nu börjar bli höstens tidiga aftonskrud.
Alla bilder utom den från Höljen är tagna med min Canon EOS 1200D
De allra flesta av oss älskar hösten, om inte för den klara, friska, krispiga luftens skull, så för de sprakande färgerna som gör sitt intåg. Promenader på soliga dagar och åkturer över fjäll, berg och skogiga landskap är svårt att låta bli. Det är som inkodat i mig och säkerligen i många av er! Hur kan vi undgå att förlora oss och tappa uppfattningen om vad klockan skulle kunna tänkas vara när man är fullt upptagen med att låta sinnena känna doften av fuktig jord och blöta löv, synen av guldglittrande aspar som börjar gå över i mörkrött? Den här perioden går fort, snart är november här så passa på att gå ut och njut!
Här är lite fynd jag har gjort under mina exkursioner. =)
Ett asplöv i gräset invid Köttsjön, nedanför Ramnebergets Naturreservat.
En spegelbild i Höljens blanka vatten (Den här bilden är tagen med min iPhone)
Ett sviktande staket runt ett gammalt gärde tillhörande den K-märkta Erik Eriksson gården
Samt ett av mina favoritobjekt. Jag har fotat det här huset förut, förra hösten. Den röda stugan ligger så fenomenalt vackert innesluten bland träden vars färger nu börjar bli höstens tidiga aftonskrud.
Alla bilder utom den från Höljen är tagna med min Canon EOS 1200D
Färger, kontraster och textur blandat med känslor, fascination och förundran ur olika perspektiv, ja, det är precis så lustfyllt och mixat jag ser på världen. Likt ett nyfiket barn med stora ögon låter jag mig förföras av vad världen har att erbjuda. De fantastiska detaljerna och de stora vyerna. Jag vill bjuda er att ta del av min vardag, minnen och resor genom bild och text, kanske en dikt som förmedlar känslan som infann sig, kanske ett litet "reportage" som berättar mer om vad ni vilar ögonen på. Nyfiken? Följ med!
