När snön droppar, marskatterna vrålar allt möjligt och kroppen mest vill ut och resa så för jag ta till det näst bästa. Leta resor, fantisera, drömma och, såklart, minnas. Jag minns häftiga ruiner och en trång parkering där det nästan inte gick att vända på bussen. Jag minns korn som solmoget vajade lustfyllt i vinden. En klarblå himmel. En vinterdag i juni, i Peru. Ja, vinter. Andra sidan Atlanten, högt upp i bergen och allt det där. Jag längtade hem samtidigt som jag knappt kunde tro min lycka och allt mina ögon fick se. Jag njöt hejdlöst av färgkontraster och de knivskarpa skuggor som enstaka moln lämnade efter sig på marken.
Det var Racchi.
Platsen ligger 11 mil utanför Cusco, i närheten av det levande samhället vid samma namn. Vi var på väg till Cusco och i förlängningen till Macchu Pichu. Bakom oss på resan låg många platser men senast Puno och Juliaka invid Titicacasjön. I Puno drack jag de mest fantastiska mojiitos någonsin. Men det är en annan historia. Racchi ligger på 3480 m ö h och är väl mest känd för tempelruinerna, Wiracocha.
Arkeologer tror att det här kan ha funnits en av de största konstruktionerna med ett enda sammanhängande tak som Incariket någonsin producerade. Det är inte tu tal om att lämningarna är imponerande. Jag strosade runt och njöt av lugnet en bit bort från alla andra. Jag höll fortfarande på att återhämta mig efter en kraftig höjdsjuka.
Jag satte mig och lät mig för en stund hypnotiseras av vajande korn och blå himmel. Jag lät min fantasi föra med mig bakåt i tiden och föreställde mig folkmängden som färdats hit för att besöka templet. I mitt huvud var stenvägarna väl underhålla, templet stort och ståtligt och alla förvaringshus, lagerhus, fyllda med säd och utsäde.
Klockan fortsatte ju dock att gå, utan hänsyn till mig och jag var tvungen att vända och börja gå tillbaka. Det klart att jag tog mig en sväng genom templet.
Detta kan vara nästan det enda stället jag för ögonblicket i alla fall, kan komma på, där jag inte såg några lamor eller alpackor. Så bara för det så tänker jag visa er en bild på en galet grym lama, välklippt och snygg, som jag såg i Arequipa!
Jag kallar den Börje. ;-D
Hahaha ^^
Vart drömmer du om att resa?
När snön droppar, marskatterna vrålar allt möjligt och kroppen mest vill ut och resa så för jag ta till det näst bästa. Leta resor, fantisera, drömma och, såklart, minnas. Jag minns häftiga ruiner och en trång parkering där det nästan inte gick att vända på bussen. Jag minns korn som solmoget vajade lustfyllt i vinden. En klarblå himmel. En vinterdag i juni, i Peru. Ja, vinter. Andra sidan Atlanten, högt upp i bergen och allt det där. Jag längtade hem samtidigt som jag knappt kunde tro min lycka och allt mina ögon fick se. Jag njöt hejdlöst av färgkontraster och de knivskarpa skuggor som enstaka moln lämnade efter sig på marken.
Det var Racchi.
Platsen ligger 11 mil utanför Cusco, i närheten av det levande samhället vid samma namn. Vi var på väg till Cusco och i förlängningen till Macchu Pichu. Bakom oss på resan låg många platser men senast Puno och Juliaka invid Titicacasjön. I Puno drack jag de mest fantastiska mojiitos någonsin. Men det är en annan historia. Racchi ligger på 3480 m ö h och är väl mest känd för tempelruinerna, Wiracocha.
Arkeologer tror att det här kan ha funnits en av de största konstruktionerna med ett enda sammanhängande tak som Incariket någonsin producerade. Det är inte tu tal om att lämningarna är imponerande. Jag strosade runt och njöt av lugnet en bit bort från alla andra. Jag höll fortfarande på att återhämta mig efter en kraftig höjdsjuka.
Jag satte mig och lät mig för en stund hypnotiseras av vajande korn och blå himmel. Jag lät min fantasi föra med mig bakåt i tiden och föreställde mig folkmängden som färdats hit för att besöka templet. I mitt huvud var stenvägarna väl underhålla, templet stort och ståtligt och alla förvaringshus, lagerhus, fyllda med säd och utsäde.
Klockan fortsatte ju dock att gå, utan hänsyn till mig och jag var tvungen att vända och börja gå tillbaka. Det klart att jag tog mig en sväng genom templet.
Detta kan vara nästan det enda stället jag för ögonblicket i alla fall, kan komma på, där jag inte såg några lamor eller alpackor. Så bara för det så tänker jag visa er en bild på en galet grym lama, välklippt och snygg, som jag såg i Arequipa!
Som att kliva ned i Underjorden där solen sällan når och där annat istället glimmar, om du vet hur du ska titta.
Ett hål i bergväggen. In i historien. Förbi gamla masugnar och nedrasade gamla smedjor där bara stengrunden finns kvar.
Här mötte jag dem. Isvättarna. De kikade nyfiken på mig, trygga i antalet och i sin lokalkännedom.
Jag vet inte om jag eller vättarna var nyfiknast.
Skiffret har med tiden fått fler än bara den svarta färgen. Vatten och med det, olika typer av mineraler har sipprat genom jord och berg, genom dess kapillärer och hamnat här. Det är vackert.
Man tror att sten är kompakt och omöjligt att tränga igenom. Att det måste nötas ned. Men tänk vad Tiden kan åstadkomma.
Skiffergrottor, Hunne och Halleberg
Som att kliva ned i Underjorden där solen sällan når och där annat istället glimmar, om du vet hur du ska titta.
Ett hål i bergväggen. In i historien. Förbi gamla masugnar och nedrasade gamla smedjor där bara stengrunden finns kvar.
Här mötte jag dem. Isvättarna. De kikade nyfiken på mig, trygga i antalet och i sin lokalkännedom.
Jag vet inte om jag eller vättarna var nyfiknast.
Skiffret har med tiden fått fler än bara den svarta färgen. Vatten och med det, olika typer av mineraler har sipprat genom jord och berg, genom dess kapillärer och hamnat här. Det är vackert.
Man tror att sten är kompakt och omöjligt att tränga igenom. Att det måste nötas ned. Men tänk vad Tiden kan åstadkomma.
Andra sidan. Andernas sida. Peru. Slutet av den månad som varit späckad med upplevelser började närma sig. Det här är en liten berättelse om två av dessa dagar och mest, om den ena.
I Sverige var det högsommar. 30 juni och 1 juli. Strålande väder. I Peru var det vinter, kallt och regnigt. Speciellt när man tagit sig upp på lite höjd. Värmen som legat över Cusco under dagtid, en dagsresa ifrån var jag befann mig hade verkligen inte följt med hit. Å andra sidan hade värmen i Cusco inte lyckats tränga in genom väggarna på det hostel vi bott på. Det var svinkallt. Jag som med mössa på. Något jag tidigt tagit för vana att göra för att hålla värmen ombord på bussen om nätterna.
Japp. Bussen. En rosa. En JÄTTEROSA buss. Jag jobbade på Rosa Bussarna som extrachaufför samt köks/matansvarig på en rundresa i Peru. Under många år arbetade jag som busschaufför inom lokaltrafik på olika platser runt om i Sverige men nu var jag ute på det äventyr som en gång drivit mig till att vilja ha ett busskörkort.
En månad så fylld av upplevelser, intryck, utmaningar och äventyr att jag har svårt att minnas allt. Det kommer upp då och då. Minnesbilder från en spikrak väg över en platå där vi fick stanna för att vi trodde kylsystemet sprungit läck. Cocabladsté, friterade marsvin, spottade lamadjur, stirrande gubbar, prostituerade, nazcalinjer, avokado så underbar att du bara kan drömma om det, underbara solmogna satsumas, ananas, fält och åter fält av kaktus, kåkstäder, fattiga byar, underbart vin, ibland härlig Pisco (när den inte smakade fotogen) …allt till den ständiga bakgrundsmusiken ”El Condor Pasa” på vilket instrument som helst som fanns tillgängligt. Jag brukade älska den. Brukade.
Jag inser att det låter som en förfärlig vistelse och ja, det var det ibland. Men ack så fantastisk det var! Så spännande!
Det var flera barndomsdrömmar, livsdrömmar som uppfylldes. Att jobba för Rosa Bussarna, att se Nazcalinjerna och…MACHU PICCHU.
Från tågfönstret
För att ta sig från Cusco till Machu Picchu så måste man börja med att åka genom Urubambadalen. Hela den sträckan betraktas för övrigt som helig. Väl framme i den mycket oansenliga lilla byn Urubamba så kan man antingen åka tåg, eller vandra längs Inkaleden.
Jag hamnade på den här resan lite så där i sista minuten och för att få vandra måste man ansöka ett tag innan, få godkänt och dessutom bara tillåtelse att gå såvida inte dagskvoten råkat fyllas. Det är strikta regler kring hur många människor per dag som för vandra och under vilka omständigheter.
Dock måste jag erkänna att jag inte var så ledsen att jag var tvungen att åka tåget till Aguas Calientes, Machu Pichu Town, den idag levande lilla byn, belägen i dalens botten, nedanför ruinstaden. Om du tittar igen på bilden ovan, så ser du att det inte bara var moln som låg över bergen, utan även snö… Det var vinter i Peru som sagt.
Vi, jag och två medresenärer, begav oss iväg den 30 juni och kom fram ganska sent på eftermiddagen vill jag minnas. Vi skulle inte upp till ruinstaden förrän tidigt nästa morgon så jag passade på att kika lite runt i byn. Min vana trogen.
Precis utanför hostelfönstret, rätt genom byn, forsade vatten fram i ett ganska stort vattendrag.
Fortfarande är det så att jag, nästan varje gång jag hör kraftigt forsande vatten, transporteras hit bland mina minnen.
Inkan
Det var svårt att sova på kvällen, jag visste ju vad som väntade tidigt nästa morgon…
REGN såklart. Köande människor till minibussarna som skulle ta oss längs den ringlande vägen upp till bergstoppen. Enda platsen kvar som var ledig, förstod jag strax varför just den fortfarande var tom. Det läckte in regnvatten och innan dagen knappt börjat var jag alltså redan blöt men jag kunde inte annat än att fnissa åt det. Typiskt mig ;)
Här syns den ringlande vägen
Machu Picchu ligger på 2430 m ö h med, vad som upplevs som raka sidor, rätt ned till dalens botten.
Terrasser för odling
Förlåt, idag kände jag att jag var tvungen att klämma in en selfie!
Hur hittar man unika vinklar på ett så väldokumenterat ställe? Det är nästan omöjligt en visst gjorde jag några försök! Fast vet du? Bara det att jag har foton från den här platsen i min samling är en lycka för mig!
De flesta kort jag sett Machu Picchu är från dagar när det har varit strålande solsken. Jag tror nästan att jag föredrar vad jag lyckades fånga trots allt. Molnen skänker platsen den mystik som kan fångas med en kamera och inte bara den jag upplevde.
Så, har ni hört om en stad ovan molnen?
Andra sidan. Andernas sida. Peru. Slutet av den månad som varit späckad med upplevelser började närma sig. Det här är en liten berättelse om två av dessa dagar och mest, om den ena.
I Sverige var det högsommar. 30 juni och 1 juli. Strålande väder. I Peru var det vinter, kallt och regnigt. Speciellt när man tagit sig upp på lite höjd. Värmen som legat över Cusco under dagtid, en dagsresa ifrån var jag befann mig hade verkligen inte följt med hit. Å andra sidan hade värmen i Cusco inte lyckats tränga in genom väggarna på det hostel vi bott på. Det var svinkallt. Jag som med mössa på. Något jag tidigt tagit för vana att göra för att hålla värmen ombord på bussen om nätterna.
Japp. Bussen. En rosa. En JÄTTEROSA buss. Jag jobbade på Rosa Bussarna som extrachaufför samt köks/matansvarig på en rundresa i Peru. Under många år arbetade jag som busschaufför inom lokaltrafik på olika platser runt om i Sverige men nu var jag ute på det äventyr som en gång drivit mig till att vilja ha ett busskörkort.
En månad så fylld av upplevelser, intryck, utmaningar och äventyr att jag har svårt att minnas allt. Det kommer upp då och då. Minnesbilder från en spikrak väg över en platå där vi fick stanna för att vi trodde kylsystemet sprungit läck. Cocabladsté, friterade marsvin, spottade lamadjur, stirrande gubbar, prostituerade, nazcalinjer, avokado så underbar att du bara kan drömma om det, underbara solmogna satsumas, ananas, fält och åter fält av kaktus, kåkstäder, fattiga byar, underbart vin, ibland härlig Pisco (när den inte smakade fotogen) …allt till den ständiga bakgrundsmusiken ”El Condor Pasa” på vilket instrument som helst som fanns tillgängligt. Jag brukade älska den. Brukade.
Jag inser att det låter som en förfärlig vistelse och ja, det var det ibland. Men ack så fantastisk det var! Så spännande!
Det var flera barndomsdrömmar, livsdrömmar som uppfylldes. Att jobba för Rosa Bussarna, att se Nazcalinjerna och…MACHU PICCHU.
Från tågfönstret
För att ta sig från Cusco till Machu Picchu så måste man börja med att åka genom Urubambadalen. Hela den sträckan betraktas för övrigt som helig. Väl framme i den mycket oansenliga lilla byn Urubamba så kan man antingen åka tåg, eller vandra längs Inkaleden.
Jag hamnade på den här resan lite så där i sista minuten och för att få vandra måste man ansöka ett tag innan, få godkänt och dessutom bara tillåtelse att gå såvida inte dagskvoten råkat fyllas. Det är strikta regler kring hur många människor per dag som för vandra och under vilka omständigheter.
Dock måste jag erkänna att jag inte var så ledsen att jag var tvungen att åka tåget till Aguas Calientes, Machu Pichu Town, den idag levande lilla byn, belägen i dalens botten, nedanför ruinstaden. Om du tittar igen på bilden ovan, så ser du att det inte bara var moln som låg över bergen, utan även snö… Det var vinter i Peru som sagt.
Vi, jag och två medresenärer, begav oss iväg den 30 juni och kom fram ganska sent på eftermiddagen vill jag minnas. Vi skulle inte upp till ruinstaden förrän tidigt nästa morgon så jag passade på att kika lite runt i byn. Min vana trogen.
Precis utanför hostelfönstret, rätt genom byn, forsade vatten fram i ett ganska stort vattendrag.
Fortfarande är det så att jag, nästan varje gång jag hör kraftigt forsande vatten, transporteras hit bland mina minnen.
Inkan
Det var svårt att sova på kvällen, jag visste ju vad som väntade tidigt nästa morgon…
REGN såklart. Köande människor till minibussarna som skulle ta oss längs den ringlande vägen upp till bergstoppen. Enda platsen kvar som var ledig, förstod jag strax varför just den fortfarande var tom. Det läckte in regnvatten och innan dagen knappt börjat var jag alltså redan blöt men jag kunde inte annat än att fnissa åt det. Typiskt mig ;)
Här syns den ringlande vägen
Machu Picchu ligger på 2430 m ö h med, vad som upplevs som raka sidor, rätt ned till dalens botten.
Terrasser för odling
Förlåt, idag kände jag att jag var tvungen att klämma in en selfie!
Hur hittar man unika vinklar på ett så väldokumenterat ställe? Det är nästan omöjligt en visst gjorde jag några försök! Fast vet du? Bara det att jag har foton från den här platsen i min samling är en lycka för mig!
De flesta kort jag sett Machu Picchu är från dagar när det har varit strålande solsken. Jag tror nästan att jag föredrar vad jag lyckades fånga trots allt. Molnen skänker platsen den mystik som kan fångas med en kamera och inte bara den jag upplevde.
Mitt i natten hörde hon av sig. Samtalet som skulle komma att få mitt liv att ta en helt ny och oväntad riktning kom från en av mina bästa vänner. ”Ska vi åka till Turkiet? En sista-minuten till Turkiet? Typ…i övermorgon?”
Efter en vecka i den lilla kuststaden Kuşadası var en ny passion född. Jag var förälskad. Fullkomligt uppslukad av den bubblande, varma, grytan där allt och alla möttes. Jag ville bara ha mer. Lära mig mer, se mer, förstå mer.
Till mina religionsvetenskapliga studier började lägga till socialantropologiska. Till mina socialantropologiska lade jag till Mellanösternstudier och…Turkiska. Turkologi, språk- och litteraturstudier. Sedan var det dags. Jag fick möjligheten att åka på en studieresa. En vecka i Istanbul. Det är från den veckan denna dagens inlägg kommer ifrån.
Det är inte så vanligt att man har djur inomhus men det betyder inte att man inte tar hand om dem! Den här katten bor här. Bland pelarna utanför ingången till en skola.
Jag tog en sådan mängd foton men…jag blev förtrollad av den första moské jag någonsin satt min fot i, Sultan Ahmet Cami, eller Den Blå Moskén som den kallas. Byggnaden är makalöst vacker. Den blå himlen, den höga blå himlen ovanför som sträckte sig över hela staden, så långt jag kunde se. De guldpläterade bokstäverna och utsmyckningarna som glimmade i kvällssolen…
Jag längtar dit för att kunna utforska fler platser.
Det här är en av kupolerna i samma moské
Mitt äventyr den sommaren sträckte sig emellertid inte bara över en vecka i Istanbul. När den första veckan var till ända reste jag på egen hand vidare till en liten stad, nära gränsen till både Bulgarien och Grekland, Edirne. Här spenderade jag sedan nästan två månader som student på Trakya Universitet och läste mer turkiska.
Ja, jag längtar tillbaka. Fast lite till får jag vänta. Just nu är det examensarbete som ligger på mitt bord. Men snart.
Jag tänkte ”varför inte?”.
Mitt i natten hörde hon av sig. Samtalet som skulle komma att få mitt liv att ta en helt ny och oväntad riktning kom från en av mina bästa vänner. ”Ska vi åka till Turkiet? En sista-minuten till Turkiet? Typ…i övermorgon?”
Efter en vecka i den lilla kuststaden Kuşadası var en ny passion född. Jag var förälskad. Fullkomligt uppslukad av den bubblande, varma, grytan där allt och alla möttes. Jag ville bara ha mer. Lära mig mer, se mer, förstå mer.
Till mina religionsvetenskapliga studier började lägga till socialantropologiska. Till mina socialantropologiska lade jag till Mellanösternstudier och…Turkiska. Turkologi, språk- och litteraturstudier. Sedan var det dags. Jag fick möjligheten att åka på en studieresa. En vecka i Istanbul. Det är från den veckan denna dagens inlägg kommer ifrån.
Det är inte så vanligt att man har djur inomhus men det betyder inte att man inte tar hand om dem! Den här katten bor här. Bland pelarna utanför ingången till en skola.
Jag tog en sådan mängd foton men…jag blev förtrollad av den första moské jag någonsin satt min fot i, Sultan Ahmet Cami, eller Den Blå Moskén som den kallas. Byggnaden är makalöst vacker. Den blå himlen, den höga blå himlen ovanför som sträckte sig över hela staden, så långt jag kunde se. De guldpläterade bokstäverna och utsmyckningarna som glimmade i kvällssolen…
Jag längtar dit för att kunna utforska fler platser.
Det här är en av kupolerna i samma moské
Mitt äventyr den sommaren sträckte sig emellertid inte bara över en vecka i Istanbul. När den första veckan var till ända reste jag på egen hand vidare till en liten stad, nära gränsen till både Bulgarien och Grekland, Edirne. Här spenderade jag sedan nästan två månader som student på Trakya Universitet och läste mer turkiska.
Ja, jag längtar tillbaka. Fast lite till får jag vänta. Just nu är det examensarbete som ligger på mitt bord. Men snart.
Köpmannebro är under sommarmånaderna en hårt trafikerad sluss och är den som inleder Dalslands Kanal, det är inte bara den första, utan även den största av kanalens slussar och har samma dimensioner som Göta Kanals.
Dalslands Kanal består av 31 slussar utspridda över 253km. Dessa slussar och grävda kanaler länkar samman mindre sjöar till ett längre system som är omåttligt populärt sommartid. (http://www.dalslandskanal.se/)
Så här på hösten så har lugnet lagt sig istället. Gästhamnarna är tomma och vattnet är spegelblankt och stilla. Kanske till ortsbefolkningens glädje, kanske till deras sorg.
För min del så njöt jag storartat av lugnet, solen och de vackra färgerna som även speglades näst in till perfekt i vattenytan.
Eftersom jag älskar effekter som naturen själv åstadkommer och jag ser det som min utmaning att försöka fånga med hjälp av t ex olika kamerainställningar så har jag här minskat slutartiden på min Canon, fort som bara den fick det gå och plötsligt så ligger det tusen solar utströdda över vattnet och glittrar förförande…
Jag flyttade mig från kanalen och gick ut på en mindre bergsknalle där jag satt högre från vattenytan och såg längre ut mot sjön.
Jag vet inte jag…det där med ”vatten, vatten, bara vanligt vatten” stämmer inte, jag kan inte se något vanligt med detta! Naturen är fantastisk!
Från samma plats fick jag även de båda följande fotona;
Reflektionen är spektakulär!
Jag fångade det här fotot, från samma läge som sagt, och vände det 180 grader;
Min sambo sa genast att ”det ser ut som en oljemålning”. Jag tror att jag får ge honom rätt!
Sedan är jag ett stort fan även av närbilder! Det kanske ni har märkt vid det här laget? Hur kan man motstå ett höstlöv som detta?
På vägen hem så körde jag förbi Svankila Naturreservat, jag gjorde ett snabbt stopp och innan myggorna helt ätit upp mig och drivit mig på flykt så hann jag få den här bilden och trots Köpmannebros skönhet och det underbara vattnet så är det nog så att detta är min personliga favorit!
Köpmannebro är under sommarmånaderna en hårt trafikerad sluss och är den som inleder Dalslands Kanal, det är inte bara den första, utan även den största av kanalens slussar och har samma dimensioner som Göta Kanals.
Dalslands Kanal består av 31 slussar utspridda över 253km. Dessa slussar och grävda kanaler länkar samman mindre sjöar till ett längre system som är omåttligt populärt sommartid. (http://www.dalslandskanal.se/)
Så här på hösten så har lugnet lagt sig istället. Gästhamnarna är tomma och vattnet är spegelblankt och stilla. Kanske till ortsbefolkningens glädje, kanske till deras sorg.
För min del så njöt jag storartat av lugnet, solen och de vackra färgerna som även speglades näst in till perfekt i vattenytan.
Eftersom jag älskar effekter som naturen själv åstadkommer och jag ser det som min utmaning att försöka fånga med hjälp av t ex olika kamerainställningar så har jag här minskat slutartiden på min Canon, fort som bara den fick det gå och plötsligt så ligger det tusen solar utströdda över vattnet och glittrar förförande…
Jag flyttade mig från kanalen och gick ut på en mindre bergsknalle där jag satt högre från vattenytan och såg längre ut mot sjön.
Jag vet inte jag…det där med ”vatten, vatten, bara vanligt vatten” stämmer inte, jag kan inte se något vanligt med detta! Naturen är fantastisk!
Från samma plats fick jag även de båda följande fotona;
Reflektionen är spektakulär!
Jag fångade det här fotot, från samma läge som sagt, och vände det 180 grader;
Min sambo sa genast att ”det ser ut som en oljemålning”. Jag tror att jag får ge honom rätt!
Sedan är jag ett stort fan även av närbilder! Det kanske ni har märkt vid det här laget? Hur kan man motstå ett höstlöv som detta?
På vägen hem så körde jag förbi Svankila Naturreservat, jag gjorde ett snabbt stopp och innan myggorna helt ätit upp mig och drivit mig på flykt så hann jag få den här bilden och trots Köpmannebros skönhet och det underbara vattnet så är det nog så att detta är min personliga favorit!
Ska vi göra en liten snabb tidsresa 1961 och till en mur de allra flesta är bekanta med? Något som finns i mångas minne och som ligger lite närmare hem?
Berlinmuren.
Det här får bli ett väldigt kort torsdagsinlägg och jag kommer istället låta mina foton tala för sig själva kring det fruktansvärda och omänskliga lidande som en kall mur, fördömande av medmänsklighet och ett hjärta av betong orsakar. Det här klottret sammanfattade alltihop.
Fotona är tagna 2011, Tyskland, Berlin, Vid Minnesmonumentet för Andra Världskrigets alla offer.
Ska vi göra en liten snabb tidsresa 1961 och till en mur de allra flesta är bekanta med? Något som finns i mångas minne och som ligger lite närmare hem?
Berlinmuren.
Det här får bli ett väldigt kort torsdagsinlägg och jag kommer istället låta mina foton tala för sig själva kring det fruktansvärda och omänskliga lidande som en kall mur, fördömande av medmänsklighet och ett hjärta av betong orsakar. Det här klottret sammanfattade alltihop.
Fotona är tagna 2011, Tyskland, Berlin, Vid Minnesmonumentet för Andra Världskrigets alla offer.
Sverige är fyllt av gamla folksagor och sägner. För min del, är det som lättast att se både inspirationen och orsaker till tron på folkväsen, naturväsen, skogsväsen, vättar, huldror, díser, troll och alver på hösten. I Dalsland finns det två grottor som sägs vara kopplade till varandra. Dessa grottor var öppningar till Trollets bostad. Ena utgången, den större av dem, ligger på Ramneberget vilket nu mer är ett naturreservat och heter He Grotta. Området heter Heden på de flesta kartor du hittar men skulle du försöka fråga dig fram bland lokalbefolkningen så är det ingen som förstår vart det är du vill om du frågar efter Heden. Héa däremot. Det vet en precis.
Den andra utgången ligger på Borekulle. Platsen var en gång befäst med en väldig stenfästning och säkert litade man i någon mån till att Trollet skulle hjälpa till att försvara berget om så tarvades. Annars var det nog allt bäst att akta sina löss för snuva och hjässan från att bli kristnad för det vet ju var och en vad det skulle innebära.
Aldrig var väl det gamla Trollets ättlingar och skogens huldror och díser så närvarande och levande kring mig som denna förmiddag då regnet först helt genomdränkt skogen runt mig när plötsligt solen bryter igenom och jag kan se Díserna dansa kring mig.
Fotot taget på Borekulle, Dalsland, fångat med min Iphone. Jag har inte använt några filter utan enbart lite, lite justerat ljuset för att diset, som redan var tydligt, skulle lyftas en aning till.
Sverige är fyllt av gamla folksagor och sägner. För min del, är det som lättast att se både inspirationen och orsaker till tron på folkväsen, naturväsen, skogsväsen, vättar, huldror, díser, troll och alver på hösten. I Dalsland finns det två grottor som sägs vara kopplade till varandra. Dessa grottor var öppningar till Trollets bostad. Ena utgången, den större av dem, ligger på Ramneberget vilket nu mer är ett naturreservat och heter He Grotta. Området heter Heden på de flesta kartor du hittar men skulle du försöka fråga dig fram bland lokalbefolkningen så är det ingen som förstår vart det är du vill om du frågar efter Heden. Héa däremot. Det vet en precis.
Den andra utgången ligger på Borekulle. Platsen var en gång befäst med en väldig stenfästning och säkert litade man i någon mån till att Trollet skulle hjälpa till att försvara berget om så tarvades. Annars var det nog allt bäst att akta sina löss för snuva och hjässan från att bli kristnad för det vet ju var och en vad det skulle innebära.
Aldrig var väl det gamla Trollets ättlingar och skogens huldror och díser så närvarande och levande kring mig som denna förmiddag då regnet först helt genomdränkt skogen runt mig när plötsligt solen bryter igenom och jag kan se Díserna dansa kring mig.
Fotot taget på Borekulle, Dalsland, fångat med min Iphone. Jag har inte använt några filter utan enbart lite, lite justerat ljuset för att diset, som redan var tydligt, skulle lyftas en aning till.
Färger, kontraster och textur blandat med känslor, fascination och förundran ur olika perspektiv, ja, det är precis så lustfyllt och mixat jag ser på världen. Likt ett nyfiket barn med stora ögon låter jag mig förföras av vad världen har att erbjuda. De fantastiska detaljerna och de stora vyerna. Jag vill bjuda er att ta del av min vardag, minnen och resor genom bild och text, kanske en dikt som förmedlar känslan som infann sig, kanske ett litet "reportage" som berättar mer om vad ni vilar ögonen på. Nyfiken? Följ med!
