Jag tänkte ”varför inte?”.

Mitt i natten hörde hon av sig. Samtalet som skulle komma att få mitt liv att ta en helt ny och oväntad riktning kom från en av mina bästa vänner. ”Ska vi åka till Turkiet? En sista-minuten till Turkiet? Typ…i övermorgon?”

Efter en vecka i den lilla kuststaden Kuşadası var en ny passion född. Jag var förälskad. Fullkomligt uppslukad av den bubblande, varma, grytan där allt och alla möttes. Jag ville bara ha mer. Lära mig mer, se mer, förstå mer.

Till mina religionsvetenskapliga studier började lägga till socialantropologiska. Till mina socialantropologiska lade jag till Mellanösternstudier och…Turkiska. Turkologi, språk- och litteraturstudier. Sedan var det dags. Jag fick möjligheten att åka på en studieresa. En vecka i Istanbul. Det är från den veckan denna dagens inlägg kommer ifrån.

Det är inte så vanligt att man har djur inomhus men det betyder inte att man inte tar hand om dem!  Den här katten bor här. Bland pelarna utanför ingången till en skola.

Jag tog en sådan mängd foton men…jag blev förtrollad av den första moské jag någonsin satt min fot i, Sultan Ahmet Cami, eller Den Blå Moskén som den kallas. Byggnaden är makalöst vacker. Den blå himlen, den höga blå himlen ovanför som sträckte sig över hela staden, så långt jag kunde se. De guldpläterade bokstäverna och utsmyckningarna som glimmade i kvällssolen…

Jag längtar dit för att kunna utforska fler platser.

Det här är en av kupolerna i samma moské

Mitt äventyr den sommaren sträckte sig emellertid inte bara över en vecka i Istanbul. När den första veckan var till ända reste jag på egen hand vidare till en liten stad, nära gränsen till både Bulgarien och Grekland, Edirne. Här spenderade jag sedan nästan två månader som student på Trakya Universitet och läste mer turkiska.

Ja, jag längtar tillbaka. Fast lite till får jag vänta. Just nu är det examensarbete som ligger på mitt bord. Men snart.