Canon vilar verkligen inte på hanen utan fortsätter att lansera nya kameror i ett minst sagt frenetiskt tempo. Efterföljaren till superzoomkameran PowerShot S3 IS heter S5 IS och direkt när jag tar kameran i min hand gläds jag åt att den är precis lika greppvänlig som företrädaren. Inuti sitter en CCD på 8 megapixel (S3 IS: 6 megapixel), ett objektiv med ett zoomomfång på motsvarande 36-432 millimeter och en optisk bildstabilisator.

Mitt test visar att stabilisatorn, precis som Canon anger, gör det möjligt att ta skarpa bilder med cirka tre stegs längre slutartider jämfört med när bildstabilisatorn är avstängd. Under testet tog jag en bild inomhus på 4,2 meters avstånd med objektivet i fullt teleläge. Motivet var en gammal Kodak Instamatic-kamera och bilden blev så skarp så att det utan problem gick att läsa den minsta texten på framsidan av kameran. Vi talar alltså om en tunn text med en höjd på 1 millimeter! Imponerande är bara förnamnet.

Efter att du vridit på strömreglaget startar kameran blixtsnabbt och jag kan konstatera att även zoomobjektivet erbjuder bra prestanda. Zoomning från det yttersta vidvinkelläget till det yttersta teleläget går otroligt fort. Det snabbaste seriebildtagningsläget erbjuder i högsta upplösningen en hastighet på 1,5 bilder per sekund. Önskar du fokus mellan varje bild får du dock nöja dig med hastigheten 0,9 bilder per sekund. Det är något långsammare än den prestanda genomsnittet i klassen presterar. Kameran har dock en föredömligt snabb autofokus och en kort slutarfördröjning vilket under mitt test gav mig många skarpa porträttbilder av livliga barn. Hantering och reglage
Kameran sitter som gjuten i handen och trots att den är utrustad med massor av knappar och reglage runtom kamerakroppen så riskerar du inte att stöta till någon av dem av misstag.

På kamerans ovansida återfinns lägesväljaren vilken ger dig tillgång till ett helautomatiskt läge, de vanliga PASM-lägena, 22 motivprogram samt ett eget läge. Ovansidan hyser även reglage för inställning av blixt- och matningsmetod. På kamerans baksida sitter funktionstangenten som tar dig till en meny i vilken du kan ställa in vitbalans, färgläge, gaffling, blixtintensitet, ljusmätningsmetod, filmmetod och upplösning. På baksidan finns även dedicerade knappar för inställning av ISO-värde, exponeringskompensation och visningsläge. Längst upp till vänster på baksidan sitter den anpassningsbara knappen. På baksidan återfinns även en dedicerad filmknapp som aktiverar filmläget. Det är maximalt 30 bilder per sekund i VGA-upplösning (640 x 480) som gäller i det läget. Intressant i sammanhanget är att kamerans ansiktsigenkänningsfunktion även kan användas i filmläget.

Utöver de nyss nämnda knapparna och reglagen sitter det knappar för att ställa in makroläge och manuellt fokus på vänster sida av objektivet. Den ljusstarka och mycket detaljrika 2,5-tumsskärmen går att fälla ut och vinkla, vilket ger möjlighet till fotografering i minst sagt ovanliga vinklar.

Bildkvalitet
Den här kameran har precis som föregångaren en förmåga att leverera precis så bra bilder som du vill ha. Färgerna är ganska mättade som standard men det finns en neutral färginställning som drar ner färgintensiteten en aning. En sak som är irriterande är att kamerans automatiska ISO-inställning har en förmåga att dra upp ISO-talet alldeles för högt helt i onödan. Vid fotograferingen av inomhusbilden valde exempelvis kameran ISO200. Det gav en del brus i täckande mörka färger som exempelvis svart. Jag testade då att manuellt välja det lägsta ISO-värdet (ISO 80). Det gav en helt korrekt exponerad bild utan något som helst brus. Det här är ett klassiskt Canon-problem och en tröst i sammanhanget är att det är den automatiska ISO-inställningen som är feg - inte kameran som är dålig. Inomhusbilderna uppvisar överlag korrekt återgivna färger och dessutom är detaljskärpan exemplarisk, vilket även gäller i skuggområden. Utomhusbilderna uppvisar bra kontrast och härligt mättade färger. Jag noterar dock ganska mycket kromatisk aberration (lila överstrålning) i kontrastrika områden. Det är ett problem som många superzoomkameror tyvärr dras med. Inomhus blev det även i vissa lägen problem vid porträttfotograferingen då den i övrigt mycket snabba autofokusen helt enkelt hade svårt att fokusera redan vid en mindre ljusförsämring. Även vitbalansproblemet gav sig till känna vid vissa av mina inomhusfotograferingar.

Det standardiserade ISO-testet visar att bruset kommer redan vid ISO 200. Vid ISO 400 ökar det rejält med färgskiftning i täckande färger som resultat. ISO 800 och ISO 1600 bör undvikas i det längsta




Publicerad i DigitalFoto 2007-09 - Du kan beställa det här