TEST: LEICA M-D (TYP 262)

Återupptäck glädjen i att vänta på något med en digital mätsökarkamera som saknar skärm.

Leica3

Ja, det stämmer: Leica M-D saknar verkligen skärm. På kamerans baksida finns istället ett stort reglage för ISO-inställning. Den optiska sökaren visar ingen annat än scenen framför kameran, en uppsättning rutnät för ditt objektiv och ett minimum av exponerings- och statusinformation.

Den här kameran har gett upphov till lite kontroverser på redaktionen. Vissa menar att det är märklig skapelse, en gimmick som har tagits fram av en överambitiös marknadsavdelning. Andra – de som faktiskt har varit ute och plåtat med M-D – har bildat sig en helt annan uppfattning.

Man kan inte titta på de bilder man har tagit med M-D förrän man kommer hem igen och för över dem till en dator. Man kan inte kontrollera exponering, kompensation eller skärpan när man fotograferar. Låter det skrämmande? Tja, det var så man jobbade under filmeran – och då klarade man sig bra.

Faktum är att Leica har en poäng här. Man kan inte kontrollera sina foton, så man får ägna all sin uppmärksamhet åt att fånga dem. Man måste lita på kameran – och sig själv – för att få till dem, men det är ju en del av fotograferandet.

 

LEica2Funktioner
Att det inte finns någon skärm är en av de stora grejerna med M-D. I övrigt är det i stort sett en Leica M (Typ 262). Man får en 24-megapixels CMOS-sensor i fullformat  – inte mycket med dagens mått mätt, men klart tillräckligt för den här kamerans behov – men ingen video eller Live View. Sensorn är också designad att fungera med Leicas omfattande urval av objektiv från den analoga eran, och inte bara moderna objektiv. Det maximala ISO-värdet är 6 400 – det är ju inte jättehögt, men ha i åtanke att Leicas objektivomfång består av snabba kitobjektiv från f/1.4 till f/2.

Bildbehandlingen utförs av Leicas egna Maestro-motor, och bilderna sparas endas som DNG-filer. Leica M-D plåtar inte JPEG, så hur bilderna ser ut beror helt och hållet på vad du gör med dina raw-filer.

 

Konstruktion och hantering
Att fotografera med en Leica M-mätsökare är inte som något annat. Sökaren är en separat enhet och visar dig inte vyn genom objektivet. Du ser samma betraktningsvinkel oavsett vilket objektiv du sätter på, så man måste komma ihåg att använda linjerna i sökaren, som ändras beroende på objektivet som används.

Sedan finns det en unik mekanism för mätsökarfokusering. Man fokuserar med hjälp av en liten rektangel i mitten av sökaren. När den hamnar exakt på bilden, är ditt motiv i fokus. Den förlitar sig på en mekanisk koppling mellan objektivets fokusring och en liten roterande spegel bakom ett litet fönster på kamerans framsida. Det låter som att det inte kan bli så exakt, men det är det – även med Summilux 50mm vidöppet vid f/1.4.

Det enda problemet är att spegelbilden inte alltid är så lätt att se, och det fungerar bäst när motivet har tydliga kanter. Mönstrade ytor är särskilt knepiga. Man måste också komma ihåg att fokusera innan varje bild.

Det är enkelt att ställa in kameran på särskilda fokusavstånd på ett träffsäkert sätt, och att använda zonfokusering och hyperfokalfokus så att man inte måste fokusera alls – något som är så gott som omöjligt med moderna zoomobjektiv.

M-D känns tung med tanke på dess storlek. Objektiven är små med dagens mått mätt, men robusta och med snabba och följsamma fokusrörelser. Det är ganska lätt att flytta bländarringen av misstag när fingrarna letar efter fokusringen, men det är bara en vanesak.

Kontrollerna är superenkla. Varje objektiv har en bländarring, och man styr slutartiden med ett reglage uppe på kameran. Om du vill att kameran ska hantera exponeringen åt dig, bara ställer du in reglaget på ‘A’ för att ändra till Bländarprioritet. (Det finns ingen Slutarprioritet eller något programläge på Leica M-D.)

Märkligt nog gick inte vår testkamera ner i viloläge när den inte användes. Det här ställde till det några gånger när vi skulle använda kameran, bara för att märka att batteriet var slut. Även om man kommer ihåg att stänga av den är det lätt hänt att man av misstag sätter på den när man stoppar ner den i kameraväskan.

Det finns en annan annorlunda Leica-design som bör nämnas: för att ta bort minneskortet eller batteriet måste man först koppla loss och ta bort bottenplattan varje gång. Det här dröjer sig kvar från gamla Leica-filmkameror där man var tvungen att ta bort bottenplattan för att ta ut filmrullen.

 

LeicaPrestanda

Vi kan inte prata om autofokusen, eftersom det inte finns någon sådan, eller vitbalansen: M-D plåtar bara raw. Den manuella fokusen är så exakt som du är. Exponeringssystemet gör ett bra jobb, och favoriserar högdagerdetaljer framför skuggiga områden – något som de flesta proffsfotografer föredrar. Serieläget med tre bilder per sekund är ju inget att skryta om, men det här är inte heller någon sportkamera.

Bilderna har ett distinkt utseende, vilket kan bero på Leicas Maestro-bildprocessor eller den optiska kvaliteten på Leicas objektiv. Bilderna är skarpa och kontrastrika, och framförallt Summilux 50mm f/1.4 levererar vackert defokuserade bakgrunder. M-D och dess objektiv producerar ett väldigt tilltalande, filmiskt ”utseende”.

Det finns inget i den tekniska prestandan vad gäller upplösning eller brus som får  M-D att sticka ut bland andra 24-megapixelskameror i fullformat, utan det är snarare i sättet den återger bilderna som den sticker ut –  det och den unika fotograferingsupplevelsen som Leica-mätsökare erbjuder.

Den här kameran kommer inte passa alla. Vår redaktör Ben Brain tycker att den känns naturlig att jobba med. Det gör inte jag. Däremot uppskattade jag snabbt hur Leica M-D får en att tänka till. För det första slutar man att granska varenda pixel när man har tagit en bild, eftersom det inte finns någon möjlighet att göra det. För det andra tänker man till mer kring fokus, slutartider och bländare.

För det tredje får den här kameran användaren att leta efter något annat, i och med att den kompositionsprecision som vanliga digitalkameror erbjuder saknas – istället för att fotografera hur saker ser ut, börjar man fotografera saker som händer, vilket är själva grunden inom dokumentärfotografering. Det är kanske det som är grejen. Det är inte vad Leica M-D gör som gör den speciell, utan vad den får fotografen att göra.

 

Specifikationer

  • Sensor: 24MP fullformats CMOS-sensor (23,9 x 35,8 mm)
  • Brännviddsförlängning: 1x
  • Minneskort: SD/SDHC/SDXC
  • Sökare: Direct vision med guider
  • videoupplösning: –
  • ISO-omfång: 200-6 400
  • Autofokus: Manuell, via mätsökare
  • Seriebildshastighet: 3bps
  • Skärm: –
  • Slutartider: 60-1/4 000 sek, Bulb
  • Vikt: 680g (enbart hus, med batteri)
  • Mått: 139 x 42 x 80mm
  • Batteri: Lithium-Jon-batteri (BP-SCL2)
Annons

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.