Nikons Df kombinerar retrocharm med den bästa tekniken. Här stiger vi in i ett parallellt universum
Kameror i retrostil är väldigt populära just nu då fotografer njuter av möjligheten att kombinera ett snyggt utseende som för tankarna till svunna tider, med digital teknik och högkvalitativa bilder. Därför är det inte så konstigt att lanseringen av Nikon Df, vilken har tagit inspiration från 80-talsklassikern Nikon FM2, har gjort många väldigt exalterade.
Entusiasmen har förstärkts av vetskapen om att Nikon har gett sin nya kamera en likadan CMOS-sensor (i fullformat) på 16,2 megapixlar som den som sitter i D4-modellen. Det bör innebära att bruset kontrolleras väl, vilket gör Df till en mångsidig kamera som är kapabel till att ta bilder i en hel rad olika ljusförhållanden.
Funktioner
Konstigt nog har Nikon inte parat ihop sensorn med processorn Expeed 4 som sitter i Nikon D5300. Istället har man valt den äldre Expeed 3-processorn, vilken sitter i D4 (men även i D800, D610 och D7100). Men trots det kan du ställa ISO-värdets grundomfång till 100-12 800, samtidigt som du har möjlighet att välja mellan ISO 50-204 800 i det utökade omfånget. Möjligheterna att fota i svagt ljus är alltså enorma!
Det möjliggör även en maximal kontinuerlig fotograferingshastighet på 5,5 bps upp till 100 bilder där resultatet sparas på ett SD/SDHC/SDXC-kort (det finns bara en port för minneskort i den här kameran. Vi noterar många bekanta element i Df:s specifikationer: AF-systemet med 39 punkter (varav 9 är av korstyp), det automatiska motivigenkänningssystemet som guidar ljusmätningen, vitbalansen och fokuseringen med data från RGB-sensorn (med 2 016 pixlar) samt 3,2-tumsskärmen med 921,000 pixlar.
Samtliga dessa delar har vi stött på i tidigare Nikon-kameror – nu senast i D610. Sökaren, som har 100 procents täckning, 0,7x förstoring, och DX-beskärningsmärken för när DX-objektiv monteras sitter exempelvis alla i D4:an
Nikon riktar helt in Df mot engagerade entusiastfotografer som vill återuppleva lite av känslan från förr då man använde filmbaserade systemkameror med ett liknande utseende. För att uppfylla den ambitionen så har man valt bort både helautomatiska lägen och motivlägen. Men du har fortfarande Program, Bländarförval, Slutartidsförval och det manuella läget till hands.
Konstruktion och hantering
Trots att det är ganska bastant så är Df betydligt mindre än D4. Kameran har ungefär samma storlek som D610, men med en något mer kantig design. Trots att länken till det förflutna är tydlig så avslöjar det moderna materialvalet och en del små designbeslut Df som en modern kamera. Den är fantastiskt retro, men har ändå lika bra vädertätningar som Nikon D800. Vi kan dock inte låta bli att konstatera att fuskläderytan på pentaprismahuset inte är speciellt övertygande och ser aningen billigt ut.
Nyckelinställningar som slutartid, ljuskänslighet och exponeringskompensation ställer du in via rattar på kamerans ovansida. Men slutartidsratten har en 1/3-stegsinställning, som låter dig justera slutartiden med den bakre inställningsratten.
En låsknapp i mitten av exponeringskompensationsratten måste tryckas ner innan den kan roteras. På liknande sätt finns det en låsknapp på känslighetsratten, vilken är placerad nedanför exponeringskompensationsratten. Trots att dessa till en början kan verka lite krångliga att manövrera så kommer du snart vänja dig vid att använda dem. Den lilla exponeringslägesratten (märkt M, A, S, M) är dock lite krånglig att använda. Den måste höjas upp för att kunna roteras, och den är svår att få tag på, speciellt när du har kalla fingrar.
Det finns även en låsknapp i mitten av slutartidsratten på ovansidan, men den används bara när kontrollen roteras till 1/3, X eller T. Trots att ratten kan roteras fritt när den är inställd på någon av slutartiderna eller Bulb så är det inte lätt att av misstag få den ur position.
Fokusläget ställs in på samma sätt som på resten av Nikons andra nyare entusiastkameror – nämligen via ett reglage på sidan av objektivfattningen. Det här reglaget har en knapp i mitten, vilken används med de främre och bakre inställningsrattarna, och du har då möjlighet att välja AF-alternativ (Enbilds-AF, Kontinuerlig AF, etc.).
Trots att kamerans högra remfäste (när du håller kameran) verkar vara konstigt placerad och begränsa greppets höjd så är det inte så illa som vi trodde det skulle vara. Men det beror på hur du vill bära kameran. De som hänger remmen över axeln, eller vrider den runt armen kommer märka att de når avtryckaren snabbt och enkelt, men de som bär kameran runt halsen kan tycka det är lite svårare till en början.
Trots att kameran känns tålig och överlevde ett par regnskurar under våra tester så är det oroande att batteridörren föll av ett par gånger då låset var öppet. Men den känns tålig och verkade fästa ordentligt när vi satte tillbaka den.
Ett annat problem är att det är enkelt att glömma bort att kameran är inställd på automatisk ISO och göra misstaget att anta att värdet som visas på känslighetsratten är det korrekta. På liknande sätt är positionen på slutartidsratten missledande när exponeringsläget är inställt på Bländarförval eller Program.
Sökaren hos Df är kapabel till att visa många detaljer. Det kan uppskattas av fotografer med en samling objektiv med manuell fokus. Samtidigt kommer de förmodligen att bli besvikna över att fokusskärmen inte är utbytbar. Och är ögat placerat lite för högt så kommer den övre delen av informationsskärmen längst ner kapas bort.
Prestanda
Eftersom den har en likadan sensor och bildprocessor som D4:an, Nikons ledande spegelreflexkamera, var vi aldrig oroliga för att Df inte skulle göra bra ifrån sig. Och den levererade. Bilderna innehåller mycket detaljer och bruset kontrolleras på ett bra sätt, även när känsligheten trycks upp till ISO 12 800. Bilder tagna vid ISO 25 600 är även de ganska hyfsade, och vissa är acceptabla även när de skrivs ut i A3-storlek. Men vi skulle vara försiktiga med att öka ISO-inställningen mer än så eftersom bruset då blir uppenbart. Vissa områden i bilder tagna vid ISO 102 400 och 204 800 uppvisar bandning och magentastick. Man ska naturligtvis inte glömma att de här värdena ligger utanför standardkänslighetsomfånget, vilket är en indikation på att Nikon inte är helt nöjda med den resulterande bildkvaliteten. Använd dem alltså bara i absolut nödfall.
När du har tid ger Live View bäst bild för manuell fokusering, eftersom den förstorade bilden låter dig placera fokus på exakt rätt ställe. Som man kunde ha gissat är autofokussystemet i Live View inte kamerans största tillgång. Det är hyfsat snabbt i bra ljus, men tyvärr blir det långsamt och tvekar när ljusnivåerna faller. Vi misstänker dock att få Df-användare kommer bry sig om det: det är troligare att de använder sökaren för att komponera bilder i allmänhet, och istället satsar på live view för att fokusera manuellt.
Df:s AF-modul med 39 punkter fungerar utmärkt med rätt objektiv. Med en optik som AF-S Nikkor 70-200 mm f/2,8G ED VR II, hamnar motiven snabbt i fokus, även i svagt ljus, och kameran kan följa dem runt i bilden. Byter du dock till ett AF Nikkor 20 mm f/2,8 D-objektiv, eller liknande så går saker och ting långsammare – särskilt om de punkter som inte är av korstyp används.
Df:s LCD-skärm är detaljerad och klar, men den lider av samma problem som D610-skärmen då den överdriver de kalla tonerna i en scen. Det kan lura dig till att ändra vitbalansinställningen för att skapa en varmare bild, vilket resulterar i ett alltför varmt resultat.
Våra tester visar att de automatiska vitbalansinställningarna (det finns två där Auto2 är designad för att bevara lite mer värme) generellt gör ett bra jobb, men små ändringar av kompositionen kan resultera i förändringar av bildfärgen. Men färgen är generellt bra direkt från Df. Resultaten är naturliga och JPEG-bilder har en behaglig kontrastnivå när Aktiv D-Lighting är inställd på Normal.
Precis som vitbalans- och AF-systemen informeras matrixmätningssystemet av RGB-sensorn och motivigenkänningssystemet, och presterar bra i de flesta situationer. Kameran verkar kunna hantera de flesta saker och levererar välexponerade bilder i flera olika ljusförhållanden.
Men det står klart att exponeringen lutar åt intensiteten i området framför den aktiva fokuspunkten. Placerar du den över en ljus punkt kommer du få en mörkare bild, men när den ligger över en mörk punkt kommer bilden bli ljusare.
Omdöme
En del av euforin runt lanseringen av Df avtog på grund av priset, vilket många anser vara alldeles för högt i jämförelse med de mycket bättre specificerade D800 och D610. Många fotografer kommer dock älska Df då den känns fantastisk i handen, har många direktkontroller, och är kapabel till att producera utmärkta bilder i flera förhållanden. Men andra kommer ha svårt att vara imponerade av retrostilen, avsaknaden av ett videoläge, och de jämförelsevis få pixlarna – och självklart av priset.
(Ett komplett test hittar du i DigitalFoto 4-2014)
