Leica M9 – en skarpskytt

Även om det är den senaste modellen i en serie som nog är inne på sitt femte årtionde, bygger M9 digitalt sett på M8 och M8.2 som har släppts under de senaste fem åren, och i många avseenden är den inte långt borta från dessa. Leica har dock lyckats peta in en större sensor i ett hus med samma storlek som tidigare, och hävdar att man arbetat runt problemen som associeras med att göra så. Det låter imponerande, men kan något så litet verkligen skapa bilder som kan konkurrera med de bästa systemkamerorna?

Funktioner
Leica M9 är den minsta fullformatskameran på marknaden, och den är bara marginellt billigare än de tyngsta flaggskeppskamerorna från Canon och Nikon. Leica bygger vidare på de digitala M8 och M8.2 vilka hade APS-H CCD-sensorer, medan M9 har en fullformatssenor med respektabla 18 MP. Sensorn använder mikrolinser som balanseras mot kanterna, vilket maximerar deras ljussamlande förmåga och därmed minskar mörka hörn, något som är extra problematiskt med vidvinkelobjektiv med en stor bländare.

Kameran använder två processorer för att hjälpa till att snabbt organisera bilderna, vilket är särskilt användbart när du hanterar 18 MP RAW- och JPEG-bilder samtidigt. Med ett snabbt SDHC-kort på plats lyckades vi ta omkring sex eller sju RAW- och JPEG-filer (eller endast RAW) i följd innan kameran sa stopp. Det tar ett tag för kameran att skicka över de här filerna till minneskortet, men så fort den matat över ett par stycken är den redo att användas igen. Som tur är har Leica valt att använda Adobes DNG RAW-format, vilket är direkt kompatibelt med Adobes vanliga program och passande nog följer en kopia av Lightroom med i kamerapaketet.

På grund av hur den här typen av CCD:er fungerar var det inte möjligt för Leica att implementera livevisning i M9, och detsamma gäller för videoinspelning. Alla fångade bilder visas på en 2,5-tums LCD-skärm, vilken har en upplösning på 230 000 pixlar. Denna känns ganska enkel, och hade även gjort så på en billig kompaktkamera idag, så att se en här är en riktig besvikelse. Det kan vara svårt att se bilden tydligt i starkt solljus, och det kan ta ett tag att rendera detaljerna när du zoomar in i bilden, men annars är den i allmänhet fullt användbar.

Komposition och fokusering görs genom sökaren. Denna ger ett större synfält än något annat objektiv med större brännvidd än 28 mm och den visar den mest grundläggande exponeringsinformationen med stora, röda lysdioder. För att fokusera roterar du objektivringen tills två siktlinjer sammanfaller med varandra i sökaren; detta behöver göras noggrant och med stor precision, annars blir bilden inte lika skarp när den betraktas vid 100 %. Dioptrikorrigering kan råda bot på detta, men då krävs en sökarlins som måste köpas till separat.

Bygg och hantering
Leica är kända för sina kamerors tidlöshet och mycket av den sitter i den höga byggkvaliteten, och M9 gör ingen besviken här. Höljet är konstruerat av en magnesiumlegering, medan topp- och bottenplattan är gjorda av mässing. Hela bottenplattan måste tas bort för att nå kamerans batteri och minneskort, och även om det är lite konstigt så ger det kameran bättre skydd än en vanlig plastlucka. Vad gäller design så följer M9 M-seriens stil, och skillnaden är faktiskt väldigt liten från den tidigare M8. Batteridisplayen/bildindikatorn har försvunnit från kamerans ovansida, medan den enda ändringen på baksidan är en ISO-knapp istället för M8:s knapp Protect. Känslighetsinställningen är därför lätt att nå, och med knappen Set under denna gäller samma sak för kamerans viktigaste kontroller som vitbalans och filtyp – även om det hade varit bra att ha ett sätt att manuellt ändra exponeringskompensation, istället för att behöva gå in i menyn för att göra det.

Kamerans knappar är små, men det finns gott om utrymme mellan dem, och var och en är tydligt utmärkt. När man väl lärt känna kamerans menysystem finns det ingenting som är särskilt svårt att nå, då de 28 menyalternativen visas i en enda lång lista på skärmen. Det finns till och med fyra användarprofiler som kan tilldelas olika inställningar, även om inga av de yttre knapparna kan anpassas för att ta fram några användardefinierade funktioner.

Hanteringen ger upphov till blandade känslor. Huset är stort nog för att användaren ska kunna hålla kameran utan att oavsiktligt trycka på några knappar, men det finns inget grepp eller kontur överhuvudtaget. Dessutom sticker remfästet på sidan in i handen – det är betydligt skönare att sticka in det mellan pek- och långfingret, även om det blir svårare att nå slutar- och matningslägesknapparna såvida du inte har jättestora händer. Du kan dock köpa till ett grepp till M9 som passar i stativgängan för drygt 2 000 kr.

Prestanda
Även om kameran använder ett centrumvägt mätsystem som standard, är exponeringen generellt ganska bra. Över de hundratals bilder vi tog i det här testet var de enda som resulterade i något exponeringsfel de situationer som lätt lurar de flesta kamerorna, som stora områden med himmel eller moln (de flesta exponeringsfelen tenderar att vara underexponeringar). Det hade varit intressant att se om ett matris/evaluerande system hade förbättrat träffstatistiken.

Automatiska vitbalanssystem är aldrig felfria, men de tillfälliga inkonsekvenser som M9 dras med är oroväckande, särskilt då många misstag sker i naturligt ljus. I flera dagsljussituationer drog kameran mot ett lite grönt eller blått stick, vilket gör bilderna lite kallare än väntat. De misstag som skedde under blandad belysning var lättare att förstå och acceptera.

Med en mängd inställningar och manuella alternativ i kameran är inte det här problemet oöverstigligt, och för RAW-fotografer är små avvikelser i vitbalansen lätta att redigera i efterhand. Men opålitligheten är olycklig eftersom när kameran väl får till det är färgerna superba. Med standardinställningarna får JPEG-bilderna en liten extra injektion livfullhet jämfört med RAW-motsvarigheterna, och stämningen i scenen bevaras vackert.

Brus dyker upp lite tidigare än väntat i kamerans känslighetsomfång, med en noterbar brytpunkt runt ISO 800. Bilder tagna över den här punkten visar små mängder finmönstrigt kromatiskt brus, och labbtesterna visar att den hamnar något bakom Nikon D700 och Canon EOS 5D Mk II här. När det gäller detaljer och upplösning får kameran däremot fina resultat. Vid lägre känsligheter kan kameran återge anmärkningsvärt höga detaljnivåer, och med rätt teknik och ett bra objektiv sträcker sig skärpan oklanderligt hela vägen ut till bildens kanter.

Vi var också glada över att bara se en väldigt liten vinjettering. Den märktes bara när man verkligen letade efter den, även om detta givetvis varierar mellan olika objektiv, bländare och motiv. Något bekymrande är nivån kromatisk aberration som finns i vissa av bilderna, även med några av de bättre objektiven i M-seriens sortiment. Efterbehandling verkar bara ha en marginell effekt för att minska den kromatiska aberrationen i JPEG-bilderna. I vissa fall är fenomenet mer synligt i JPEG till följd av den ökade kontrasten.

Den lilla kontrastökningen hjälper dock till att definiera kanter i JPEG-filerna, även om en del finare detaljer verkar gå förlorade i processen. Skärpan i JPEG är inte desto mindre fullt tillfredställande, och JPEG-bearbetningen är definitivt bättre än i Leica XI. Många kommer utan tvekan att vara mer intresserade av att konvertera kamerans RAW-filer istället, och dessa ger en detaljerad och ren utgångspunkt för vidare behandling, speciellt vid lägre ljuskänsligheter.

Vårt omdöme
Leica beskriver M9 som en investering för livet, och sett till kamerans byggkvalitet är det lätt att förstå företagets tilltro till den. För befintliga M-serieanvändare är den nästa logiska steg från antingen analoga M-seriehus eller M8.2, och när det gäller upplösning är den ohotad för att vara en så liten kamera. Tillsammans med högkvalitativ optik – för det mesta från Leica – kan den skapa anmärkningsvärda bilder, med fantastisk detaljrikedom, skärpa över hela bilden och en vackert drömlik ofokuserad känsla.

Bara för att den kan skapa fantastiska bilder innebär det dock inte att den alltid gör det. Vitbalansprestandan ligger högst upp på den lilla listan av problem. Och även om den inte har några omedelbara konkurrenter i sitt marknadssegment, finns det långt billigare alternativ för de med M-serieobjektiv. Med tanke på att funktionerna redan känns lite gamla, är det svårt att se hur Leica skulle kunna locka särskilt många Canon- och Nikonanvändare att konvertera.

Möt rivalerna
Se hur M9 står sig i konkurrensen

Canon EOS 1D Mk IV
42 000 kr (endast hus)

En enastående kamera med utmärkt prestanda och bildkvalitet. Kommer inte att göra dig besviken.

Nikon D700
19 000 kr (endast hus)

D700 är en superb proffskamera, kapabel att skapa skarpa, artefaktfria bilder även vid höga känsligheter.

Canon EOS 5D Mk II
18 000 (endast hus)

Canons mest kompakta fullformatare erbjuder en högre sensorupplösning och HD-videoinspelning.

Betyg

Funktioner
**
Bildkvalitet
****
Byggkvalitet
*****
Värde
***
Betyg
***

Vi tycker…
Ett vackert hantverk till kamera som är kapabel att fånga högkvalitativa bilder. Priset gör den oåtkomlig för de flesta av oss, men de få lyckliga som kan skaffa den lär inte bli besvikna över resultaten den är kapabel till.