Jag ser evigheten. Jag ser urtiden. Hon stirra tillbaka med sitt nakna, råa ansikte. Jag ser vad som stått långt innan jag föddes och vad som kommer fortsätta stå långt efter det att jag inte längre vandrar. Utan nåd, ty nåd har aldrig legat för henne. Jättar, vättar, skrymt och troll och alla enligt sägner bebott henne. Alena står hon kvar, nött och gammal men ännu mer mer motståndskraft och styrka är vad jag någonsin kommer besitta.
Sedan urminnes tider har hon stått. Eoner till lär hon stå. Långt efter att människan blivit sägen, likt jättar, vättar, skrymt och troll…
