AtritisPhotos / Natur

Färger, kontraster och textur blandat med känslor, fascination och förundran

Jenny
Nordberg

Sommar i Dalsland

Närbild, Natur, Vy/utsikt 30 Jun 2016

Det var, minst sagt, ett tag sedan jag gjorde ett blogginlägg. Det blir så där ibland när vardagen är tjock med saker att göra.

Synintrycken och glädjen i att fota försvinner ju dock inte! Tur är väl det! Dalsland är dessutom packat med vackra vyer och just nu är det helt fantastiskt grönt!

 

Ni som bekantat er med mig och mina foton förut, vet sedan tidigare att jag älskar att jobba med skuggor, ljus och motljus. Jag älskar att jaga solstrålar och struntar helt i klassiska regler som att – rikta inte kameran mot solen. Något som för övrigt har blivit allt mer vanligt. Det gör mig inte förvånad alls! För någon som ser och älskar färger och kontraster, ser såklart hur fantastiskt det kan bli.

Jag fångade häromkvällen ett par bilder, med min iPhone 5s. Jag fick mycket olika effekter genom att bara fokusera kameran och uppfångningen av ljus på olika ställen.

 

En solnedgång bakom träden kan ge både en ganska mörk bild men också en mycket ljus, beroende på hur du väljer att, dels placera dig själv såklart, men som sagt, också beroende på hur du använder kameran. Det är ju faktiskt så att när du trycker på displayen på din iPhone (det är säkert likadant på andra smartphones med iPhone är vad jag själv har erfarenhet av) så är det inte bara rent fokus som du kan styra utan också hur mycket ljus som då fångas upp.

Detta är vad jag lyckades fånga. Två minuter och en meter isär. Det ena tog jag ståendes, det andra medan jag satt på huk. Hade du gissat att jag befann mig på samma ställe, vid samma tid och tog dessa, mycket olika foton?

 

Solnedgång

 

 

 

Tistel

 

Det är finns också en mängd sjöar i Dalsland. Här är en vy över en av dem. Jag befann mig i Ryrs naturreservat. Jag njöt hejdlöst!

Ryr

Det var, minst sagt, ett tag sedan jag gjorde ett blogginlägg. Det blir så där ibland när vardagen är tjock med saker att göra.

Synintrycken och glädjen i att fota försvinner ju dock inte! Tur är väl det! Dalsland är dessutom packat med vackra vyer och just nu är det helt fantastiskt grönt!

 

Ni som bekantat er med mig och mina foton förut, vet sedan tidigare att jag älskar att jobba med skuggor, ljus och motljus. Jag älskar att jaga solstrålar och struntar helt i klassiska regler som att – rikta inte kameran mot solen. Något som för övrigt har blivit allt mer vanligt. Det gör mig inte förvånad alls! För någon som ser och älskar färger och kontraster, ser såklart hur fantastiskt det kan bli.

Jag fångade häromkvällen ett par bilder, med min iPhone 5s. Jag fick mycket olika effekter genom att bara fokusera kameran och uppfångningen av ljus på olika ställen.

 

En solnedgång bakom träden kan ge både en ganska mörk bild men också en mycket ljus, beroende på hur du väljer att, dels placera dig själv såklart, men som sagt, också beroende på hur du använder kameran. Det är ju faktiskt så att när du trycker på displayen på din iPhone (det är säkert likadant på andra smartphones med iPhone är vad jag själv har erfarenhet av) så är det inte bara rent fokus som du kan styra utan också hur mycket ljus som då fångas upp.

Detta är vad jag lyckades fånga. Två minuter och en meter isär. Det ena tog jag ståendes, det andra medan jag satt på huk. Hade du gissat att jag befann mig på samma ställe, vid samma tid och tog dessa, mycket olika foton?

 

Solnedgång

 

 

 

Tistel

 

Det är finns också en mängd sjöar i Dalsland. Här är en vy över en av dem. Jag befann mig i Ryrs naturreservat. Jag njöt hejdlöst!

Ryr

Rusande vårresa Och ett kafferep i snigelfart!

Närbild, Natur 2 Maj 2016

Det räcker med så lite. 10 plusgrader, 15 i solväggen kanske, blandat med några regnskurar för att naturen plötsligt ska få fart. April och maj är kända för att ha skiftande och konstigt väder. Den 24:e april kom det blötsnö från kalla moln och lade som som en våt handduk över nästan överblommade krokusar. Idag, 2:e maj, stoltserar naturen med gullvivor, pingstliljor, svalört, scilla och så mycket, mycket mer.

I en trädgård där jag delvis växte upp så prunkade gräsmattan av gullvivor och förgätmigej. Tvärs över vägen, bakom grannen, så växte det lupiner så långt en liten flicka kunde se. Dessa tre blomsorter är fortfarande mina favoriter. Jag väntar längtansfullt efter att lupinerna ska göra entré.

Först gullvivorna….

 

Gullviva

 

Sedan, oftast bara med dagars mellanrum, så började förgätmigejen blomma…

 

 

Förgätmigej

 

Jag brukade sitta på huk och beundra prakten. Dra in doften av gullvivor, fundera över att de också kallas majnycklar och om kopplingen mellan det och att det kanske var de som var nyckeln till maj och till värmen? Förgätmigej… Dalslands landskapsblomma. Även här vandrade mitt redan nyfikna sinne iväg och undrade vem som kan ha glömt bort en så vacker blomma, strålande vacker i sin blygsamhet.

 

En kejsarkrona som någon flitig människa planterat ut fångar min uppmärksamhet. Hur väl jag lyckas fånga kejsarkronan går väl att diskutera.

 

Kejsarkrona

 

 

Jag fick syn på något som jag aldrig förut sett. Det är ju det bästa med nyfikenhet för övrigt. Att man ser så mycket saker man aldrig sett förut. På min upptäcksfärd och fotojakt granskade jag en mängd träd. Jag gör ofta det. Barks färg, form och mönster fascinerar mig mycket så jag brukar stå som ett fån till allmän beskådan medan jag själv är uppslukad av att betrakta bark.

Den här gången såg jag som sagt något, jag aldrig förut sett. Sniglar. Inte bara ett par stycken. Utan mängder. I tre olika träd. De satt överallt! Ensamma eller i små kluster nära varandra. kan de ha övervintrat någonstans i träden? Jag kan allt för lite om sniglar för att veta! Vet du?

Är det en padda?

 

Här ser barken, där en gren en gång tagits bort, ut som en sur padda. Med skelande ögon. Helt hysteriskt roligt!

 

Rödryggad snigel

 

Har du hittat något kul i vår?

 

Det räcker med så lite. 10 plusgrader, 15 i solväggen kanske, blandat med några regnskurar för att naturen plötsligt ska få fart. April och maj är kända för att ha skiftande och konstigt väder. Den 24:e april kom det blötsnö från kalla moln och lade som som en våt handduk över nästan överblommade krokusar. Idag, 2:e maj, stoltserar naturen med gullvivor, pingstliljor, svalört, scilla och så mycket, mycket mer.

I en trädgård där jag delvis växte upp så prunkade gräsmattan av gullvivor och förgätmigej. Tvärs över vägen, bakom grannen, så växte det lupiner så långt en liten flicka kunde se. Dessa tre blomsorter är fortfarande mina favoriter. Jag väntar längtansfullt efter att lupinerna ska göra entré.

Först gullvivorna….

 

Gullviva

 

Sedan, oftast bara med dagars mellanrum, så började förgätmigejen blomma…

 

 

Förgätmigej

 

Jag brukade sitta på huk och beundra prakten. Dra in doften av gullvivor, fundera över att de också kallas majnycklar och om kopplingen mellan det och att det kanske var de som var nyckeln till maj och till värmen? Förgätmigej… Dalslands landskapsblomma. Även här vandrade mitt redan nyfikna sinne iväg och undrade vem som kan ha glömt bort en så vacker blomma, strålande vacker i sin blygsamhet.

 

En kejsarkrona som någon flitig människa planterat ut fångar min uppmärksamhet. Hur väl jag lyckas fånga kejsarkronan går väl att diskutera.

 

Kejsarkrona

 

 

Jag fick syn på något som jag aldrig förut sett. Det är ju det bästa med nyfikenhet för övrigt. Att man ser så mycket saker man aldrig sett förut. På min upptäcksfärd och fotojakt granskade jag en mängd träd. Jag gör ofta det. Barks färg, form och mönster fascinerar mig mycket så jag brukar stå som ett fån till allmän beskådan medan jag själv är uppslukad av att betrakta bark.

Den här gången såg jag som sagt något, jag aldrig förut sett. Sniglar. Inte bara ett par stycken. Utan mängder. I tre olika träd. De satt överallt! Ensamma eller i små kluster nära varandra. kan de ha övervintrat någonstans i träden? Jag kan allt för lite om sniglar för att veta! Vet du?

Är det en padda?

 

Här ser barken, där en gren en gång tagits bort, ut som en sur padda. Med skelande ögon. Helt hysteriskt roligt!

 

Rödryggad snigel

 

Har du hittat något kul i vår?

 

Det som tycktes dött får nytt liv Och så börjar cirkeln igen...

Närbild, Natur 19 Apr 2016

Det är kallt fortfarande trots att kalendern säger att det är vår. En del blommor håller med och börjar visa sig, andra gömmer sig, skygga för kylan.

När snön försvann så syntes spåren av förra årets liv.

 

Nyponklor

Girigt håller hon fast om det gamla nyponet. Trots att nytt liv springer fram. Kanske rädd för att släppa taget.

På marken ligger kottar, de har släppt sina frön, antingen till marken eller vinterns hungriga ekorrar.

Tallkotte

 

En del träd och växter är dock sannerligen inte blyga av sig utan börjar glatt och stolt visa upp löften om sin kommande prakt! Våren ligger runt knuten och väntar bara på att det ska bli liiite varmare innan den vågar bryta sig loss! Jag längtar!

 

Knopp

Det är kallt fortfarande trots att kalendern säger att det är vår. En del blommor håller med och börjar visa sig, andra gömmer sig, skygga för kylan.

När snön försvann så syntes spåren av förra årets liv.

 

Nyponklor

Girigt håller hon fast om det gamla nyponet. Trots att nytt liv springer fram. Kanske rädd för att släppa taget.

På marken ligger kottar, de har släppt sina frön, antingen till marken eller vinterns hungriga ekorrar.

Tallkotte

 

En del träd och växter är dock sannerligen inte blyga av sig utan börjar glatt och stolt visa upp löften om sin kommande prakt! Våren ligger runt knuten och väntar bara på att det ska bli liiite varmare innan den vågar bryta sig loss! Jag längtar!

 

Knopp

Dagdrömmar och filosoferande

Jag ser evigheten. Jag ser urtiden. Hon stirra tillbaka med sitt nakna, råa ansikte. Jag ser vad som stått långt innan jag föddes och vad som kommer fortsätta stå långt efter det att jag inte längre vandrar. Utan nåd, ty nåd har aldrig legat för henne. Jättar, vättar, skrymt och troll och alla enligt sägner bebott henne. Alena står hon kvar, nött och gammal men ännu mer mer motståndskraft och styrka är vad jag någonsin kommer besitta.

Sedan urminnes tider har hon stått. Eoner till lär hon stå. Långt efter att människan blivit sägen, likt jättar, vättar, skrymt och troll…

 

Owned by AtritisPhotos
Owned by AtritisPhotos

Jag ser evigheten. Jag ser urtiden. Hon stirra tillbaka med sitt nakna, råa ansikte. Jag ser vad som stått långt innan jag föddes och vad som kommer fortsätta stå långt efter det att jag inte längre vandrar. Utan nåd, ty nåd har aldrig legat för henne. Jättar, vättar, skrymt och troll och alla enligt sägner bebott henne. Alena står hon kvar, nött och gammal men ännu mer mer motståndskraft och styrka är vad jag någonsin kommer besitta.

Sedan urminnes tider har hon stått. Eoner till lär hon stå. Långt efter att människan blivit sägen, likt jättar, vättar, skrymt och troll…

 

Owned by AtritisPhotos
Owned by AtritisPhotos

Drömmen om svunna tider Minnen från ruiner

När snön droppar, marskatterna vrålar allt möjligt och kroppen mest vill ut och resa så för jag ta till det näst bästa. Leta resor, fantisera, drömma och, såklart, minnas. Jag minns häftiga ruiner och en trång parkering där det nästan inte gick att vända på bussen. Jag minns korn som solmoget vajade lustfyllt i vinden. En klarblå himmel. En vinterdag i juni, i Peru. Ja, vinter. Andra sidan Atlanten, högt upp i bergen och allt det där.  Jag längtade hem samtidigt som jag knappt kunde tro min lycka och allt mina ögon fick se. Jag njöt hejdlöst av färgkontraster och de knivskarpa skuggor som enstaka moln lämnade efter sig på marken.

Det var Racchi.

 

image

 

Platsen ligger 11 mil utanför Cusco, i närheten av det levande samhället vid samma namn. Vi var på väg till Cusco och i förlängningen till Macchu Pichu. Bakom oss på resan låg många platser men senast Puno och Juliaka invid Titicacasjön.  I Puno drack jag de mest fantastiska mojiitos någonsin. Men det är en annan historia. Racchi ligger på 3480 m ö h och är väl mest känd för tempelruinerna, Wiracocha.

 

image

 

Arkeologer tror att det här kan ha funnits en av de största konstruktionerna med ett enda sammanhängande tak som Incariket någonsin producerade. Det är inte tu tal om att lämningarna är imponerande. Jag strosade runt och njöt av lugnet en bit bort från alla andra. Jag höll fortfarande på att återhämta mig efter en kraftig höjdsjuka.

 

image

 

Jag satte mig och lät mig för en stund hypnotiseras av vajande korn och blå himmel. Jag lät min fantasi föra med mig bakåt i tiden och föreställde mig folkmängden som färdats hit för att besöka templet. I mitt huvud var stenvägarna väl underhålla, templet stort och ståtligt och alla förvaringshus, lagerhus, fyllda med säd och utsäde.

 

image

 

 

image

 

Klockan fortsatte ju dock att gå, utan hänsyn till mig och jag var tvungen att vända och börja gå tillbaka. Det klart att jag tog mig en sväng genom templet.

 

image

 

image

 

image

 

Detta kan vara nästan det enda stället jag för ögonblicket i alla fall, kan komma på, där jag inte såg några lamor eller alpackor. Så bara för det så tänker jag visa er en bild på en galet grym lama, välklippt och snygg, som jag såg i Arequipa!

Lamadjur i Arequipa

 

Jag kallar den Börje.  ;-D

 

Hahaha ^^

 

Vart drömmer du om att resa?

När snön droppar, marskatterna vrålar allt möjligt och kroppen mest vill ut och resa så för jag ta till det näst bästa. Leta resor, fantisera, drömma och, såklart, minnas. Jag minns häftiga ruiner och en trång parkering där det nästan inte gick att vända på bussen. Jag minns korn som solmoget vajade lustfyllt i vinden. En klarblå himmel. En vinterdag i juni, i Peru. Ja, vinter. Andra sidan Atlanten, högt upp i bergen och allt det där.  Jag längtade hem samtidigt som jag knappt kunde tro min lycka och allt mina ögon fick se. Jag njöt hejdlöst av färgkontraster och de knivskarpa skuggor som enstaka moln lämnade efter sig på marken.

Det var Racchi.

 

image

 

Platsen ligger 11 mil utanför Cusco, i närheten av det levande samhället vid samma namn. Vi var på väg till Cusco och i förlängningen till Macchu Pichu. Bakom oss på resan låg många platser men senast Puno och Juliaka invid Titicacasjön.  I Puno drack jag de mest fantastiska mojiitos någonsin. Men det är en annan historia. Racchi ligger på 3480 m ö h och är väl mest känd för tempelruinerna, Wiracocha.

 

image

 

Arkeologer tror att det här kan ha funnits en av de största konstruktionerna med ett enda sammanhängande tak som Incariket någonsin producerade. Det är inte tu tal om att lämningarna är imponerande. Jag strosade runt och njöt av lugnet en bit bort från alla andra. Jag höll fortfarande på att återhämta mig efter en kraftig höjdsjuka.

 

image

 

Jag satte mig och lät mig för en stund hypnotiseras av vajande korn och blå himmel. Jag lät min fantasi föra med mig bakåt i tiden och föreställde mig folkmängden som färdats hit för att besöka templet. I mitt huvud var stenvägarna väl underhålla, templet stort och ståtligt och alla förvaringshus, lagerhus, fyllda med säd och utsäde.

 

image

 

 

image

 

Klockan fortsatte ju dock att gå, utan hänsyn till mig och jag var tvungen att vända och börja gå tillbaka. Det klart att jag tog mig en sväng genom templet.

 

image

 

image

 

image

 

Detta kan vara nästan det enda stället jag för ögonblicket i alla fall, kan komma på, där jag inte såg några lamor eller alpackor. Så bara för det så tänker jag visa er en bild på en galet grym lama, välklippt och snygg, som jag såg i Arequipa!

Lamadjur i Arequipa

 

Jag kallar den Börje.  ;-D

 

Hahaha ^^

 

Vart drömmer du om att resa?

Våga tro

Det kan, minst sagt, vara svårt att tro på den man själv producerar. Det gäller inte bara inom foto utan inom vilket område som helst. Du ser alla dessa otroligt talangfulla människor som strävar och som tycks bara få fram konstverk efter konstverk, som alltid lagar fantastisk mat eller tar de där riktigt läckra fotografierna. Plötsligt, utan att riktigt veta hur, så står man där och jämför sina egna prestationer och alster med andras.

Att jämföra kan vara en sak men att värdera dem utifrån vad som alltid måste vara högst subjektiva åsikter och uppfattningar är orättvist och dessutom, inte speciellt inspirerande.

Om du lägger ned tid på att öva dig i att göra det DU älskar så kan jag nästan garantera att det kommer märkas i resultatet. Din glädje och passion kommer synas. Våga tro på din egen stil!

Jag hade turen att få känna en man vid namn Lo. Han var en underbar fotograf. Jag älskar hans foton. De var lika finurliga, öppna, nakna, ärliga och nyfikna som han själv. Han visste nog aldrig om det, men det är han som fick mig att våga tro på att mitt sätt att se världen och fånga vad jag ser. Att delar är lika mycket en del av helheten som helheten är en del av den lilla delen. Det måste inte vara en vy med horisont. Det kan vara en spricka i en vägg eller ett särskilt område på en trädstam där barken har ett häftigt mönster du fastnade för.

Lo finns inte längre, mer än i mångas hjärtan och minnen. Där finns den värme han alltid utstrålade och där finns kärleken till livet, till konsten och tron på sig själv och andra.

Den här är till dig Lo

In Memoriam

In memoriam

Det kan, minst sagt, vara svårt att tro på den man själv producerar. Det gäller inte bara inom foto utan inom vilket område som helst. Du ser alla dessa otroligt talangfulla människor som strävar och som tycks bara få fram konstverk efter konstverk, som alltid lagar fantastisk mat eller tar de där riktigt läckra fotografierna. Plötsligt, utan att riktigt veta hur, så står man där och jämför sina egna prestationer och alster med andras.

Att jämföra kan vara en sak men att värdera dem utifrån vad som alltid måste vara högst subjektiva åsikter och uppfattningar är orättvist och dessutom, inte speciellt inspirerande.

Om du lägger ned tid på att öva dig i att göra det DU älskar så kan jag nästan garantera att det kommer märkas i resultatet. Din glädje och passion kommer synas. Våga tro på din egen stil!

Jag hade turen att få känna en man vid namn Lo. Han var en underbar fotograf. Jag älskar hans foton. De var lika finurliga, öppna, nakna, ärliga och nyfikna som han själv. Han visste nog aldrig om det, men det är han som fick mig att våga tro på att mitt sätt att se världen och fånga vad jag ser. Att delar är lika mycket en del av helheten som helheten är en del av den lilla delen. Det måste inte vara en vy med horisont. Det kan vara en spricka i en vägg eller ett särskilt område på en trädstam där barken har ett häftigt mönster du fastnade för.

Lo finns inte längre, mer än i mångas hjärtan och minnen. Där finns den värme han alltid utstrålade och där finns kärleken till livet, till konsten och tron på sig själv och andra.

Den här är till dig Lo

In Memoriam

In memoriam

Vintervädret

Natur 9 Jan 2016

På med ullstrumporna, tjockvantarna och mössan. Sticka klart strumpan till kameran och ge dig ut i vintervädret.

Det kan vara svårt att fånga bra bilder med djup och elegans när man står eller ligger, i knädjup (hak-djup) snö men är inte det en del av både utmaningen och charmen? Dessutom måste du ju jobba lite för att sedan förnöjt komma in med rosiga kinder, förfrusen tumme och immig lins och göra dig en kopp varm kakao.

Det ÄR svårt att få bilder som förmedlar djupet och alla färgskiftningar när det mest (äntligen) är vitt och det kanske till och med snöar. Jag är tålmodig och testar mig fram, flyttar fokus, flyttar på mig, ändrar ISO och slutartider. Övar, testar och leker. Det är MITT tips. Tack och lov för digitalkameran och stora minneskort!

Vill ni ha mer praktiska och yrkeskunniga tips, spana in min grannbloggare Thomas – Foton av Sjöskum.

Har ni några roliga minnen från när ni lekt i snön och försökt och säkerligen lyckats få några härliga kort?

Jag gör som jag ofta gör och uppmanar er till att ge er ut och leka! :D

 

Iskant

 

För vet ni vad?

Det är SÅ värt det!

 

Vintersjö

På med ullstrumporna, tjockvantarna och mössan. Sticka klart strumpan till kameran och ge dig ut i vintervädret.

Det kan vara svårt att fånga bra bilder med djup och elegans när man står eller ligger, i knädjup (hak-djup) snö men är inte det en del av både utmaningen och charmen? Dessutom måste du ju jobba lite för att sedan förnöjt komma in med rosiga kinder, förfrusen tumme och immig lins och göra dig en kopp varm kakao.

Det ÄR svårt att få bilder som förmedlar djupet och alla färgskiftningar när det mest (äntligen) är vitt och det kanske till och med snöar. Jag är tålmodig och testar mig fram, flyttar fokus, flyttar på mig, ändrar ISO och slutartider. Övar, testar och leker. Det är MITT tips. Tack och lov för digitalkameran och stora minneskort!

Vill ni ha mer praktiska och yrkeskunniga tips, spana in min grannbloggare Thomas – Foton av Sjöskum.

Har ni några roliga minnen från när ni lekt i snön och försökt och säkerligen lyckats få några härliga kort?

Jag gör som jag ofta gör och uppmanar er till att ge er ut och leka! :D

 

Iskant

 

För vet ni vad?

Det är SÅ värt det!

 

Vintersjö

Den gamla ekängen

Natur, Poesi/Berättelse 7 Jan 2016

Vid roten av Hunneberg i Västra Götaland, hittar du en gammal äng fylld med ekar. Uråldriga ekar. De är mäktiga, starka och stolta och de skulle kunna viska och berätta för dig om allt slit och alla svårigheter de sett människor kämpa sig igenom under loppet av de århundraden, årtusenden de stått där. Krig, svält och armod. Intensivt arbete med masugnar och fält som skall plogas. Rebelliskt motstånd och gömda pörten.

De skulle viskande kunna berätta för dig om lycksaliga sommarkvällar när det gröna gräset är fyllt av vita och röda klöverblommor som mjukt och lekfullt susar i vinden och håller de åldriga träden ungdomliga och vitala med sina barnsliga lekar.

Vintertäcket vilar nu över ängen. Grenarna vakar över sovande klöver.

 

The old Meadow

Vid roten av Hunneberg i Västra Götaland, hittar du en gammal äng fylld med ekar. Uråldriga ekar. De är mäktiga, starka och stolta och de skulle kunna viska och berätta för dig om allt slit och alla svårigheter de sett människor kämpa sig igenom under loppet av de århundraden, årtusenden de stått där. Krig, svält och armod. Intensivt arbete med masugnar och fält som skall plogas. Rebelliskt motstånd och gömda pörten.

De skulle viskande kunna berätta för dig om lycksaliga sommarkvällar när det gröna gräset är fyllt av vita och röda klöverblommor som mjukt och lekfullt susar i vinden och håller de åldriga träden ungdomliga och vitala med sina barnsliga lekar.

Vintertäcket vilar nu över ängen. Grenarna vakar över sovande klöver.

 

The old Meadow

När det lackar mot Jul

Återblickar, Närbild, Natur 21 Dec 2015

När det lackar mot jul, dagarna räknas ned och det är + 10 grader C och det regnar…då förstår varenda kotte att det känns lite off. Det känns konstigt. Det ska ju vara -10 grader C och snöa. Lite i alla fall. Inte mycket. Bara så där lagom.

Adventsljusstaken står och myser i fönstret, lampan i mässing, formad som en julgran hänger i sovrummet. Varje jul, så länge jag kan minnas så har jag hängt upp den i sovrummet. Jag har haft den sedan jag var liten. Den ser inte så mycket ut för världen kan jag tänka men jag älskar den!  Har du en en sådan där sak som du bara måste ha framme för att det ska vara jul?

 

Julgran

Vi gör ändå så gott vi kan. Vi gör ”gottor” eller…. ”götter” som en la säger på dalschländska. Alltså godis.

Syskonen samlades för att göra bland annat polkagrisar!  Det är lite pyssel. Hett som tusan är det och fort som fasen måste det gå!

 

Polkagrisar

I brist på snö att leka i så ser jag istället på några foton från förra vintern och önskar mig lagom med snö för att kunna gå ut på fotojakt med finkameran.

 

Vintersol

Det här är för övrigt ett av de allra första fotona jag tog med min Canon ;)  Jag stannade till på en busshållplats strax söder om Åmål precis när solen var på väg ned. Det var sagolikt vackert.

 

Ett av mina favoritfoton som snart pryder en liten bit av min vägg här hemma lyckades jag fånga med blott min Iphone.

20151221_074321000_iOS

 

Bara fantasin sätter gränser, kom ihåg det!

 

Nu sitter jag i min soffa, grubblar över mitt examensarbete, myser med tända ljus….

 

Ljussken

 

……och önskar er en riktigt …… :

 

God Jul

När det lackar mot jul, dagarna räknas ned och det är + 10 grader C och det regnar…då förstår varenda kotte att det känns lite off. Det känns konstigt. Det ska ju vara -10 grader C och snöa. Lite i alla fall. Inte mycket. Bara så där lagom.

Adventsljusstaken står och myser i fönstret, lampan i mässing, formad som en julgran hänger i sovrummet. Varje jul, så länge jag kan minnas så har jag hängt upp den i sovrummet. Jag har haft den sedan jag var liten. Den ser inte så mycket ut för världen kan jag tänka men jag älskar den!  Har du en en sådan där sak som du bara måste ha framme för att det ska vara jul?

 

Julgran

Vi gör ändå så gott vi kan. Vi gör ”gottor” eller…. ”götter” som en la säger på dalschländska. Alltså godis.

Syskonen samlades för att göra bland annat polkagrisar!  Det är lite pyssel. Hett som tusan är det och fort som fasen måste det gå!

 

Polkagrisar

I brist på snö att leka i så ser jag istället på några foton från förra vintern och önskar mig lagom med snö för att kunna gå ut på fotojakt med finkameran.

 

Vintersol

Det här är för övrigt ett av de allra första fotona jag tog med min Canon ;)  Jag stannade till på en busshållplats strax söder om Åmål precis när solen var på väg ned. Det var sagolikt vackert.

 

Ett av mina favoritfoton som snart pryder en liten bit av min vägg här hemma lyckades jag fånga med blott min Iphone.

20151221_074321000_iOS

 

Bara fantasin sätter gränser, kom ihåg det!

 

Nu sitter jag i min soffa, grubblar över mitt examensarbete, myser med tända ljus….

 

Ljussken

 

……och önskar er en riktigt …… :

 

God Jul

Isvättar och skiffergrottor

Som att kliva ned i Underjorden där solen sällan når och där annat istället glimmar, om du vet hur du ska titta.

Ett hål i bergväggen. In i historien. Förbi gamla masugnar och nedrasade gamla smedjor där bara stengrunden finns kvar.

Skiffergrotta

 

Här mötte jag dem. Isvättarna. De kikade nyfiken på mig, trygga i antalet och i sin lokalkännedom.

Isvättar

Jag vet inte om jag eller vättarna var nyfiknast.

 

Skiffret har med tiden fått fler än bara den svarta färgen. Vatten och med det, olika typer av mineraler har sipprat genom jord och berg, genom dess kapillärer och hamnat här. Det är vackert.

 

Skiffervägg

Man tror att sten är kompakt och omöjligt att tränga igenom. Att det måste nötas ned. Men tänk vad Tiden kan åstadkomma.

 

  • Skiffergrottor, Hunne och Halleberg

Som att kliva ned i Underjorden där solen sällan når och där annat istället glimmar, om du vet hur du ska titta.

Ett hål i bergväggen. In i historien. Förbi gamla masugnar och nedrasade gamla smedjor där bara stengrunden finns kvar.

Skiffergrotta

 

Här mötte jag dem. Isvättarna. De kikade nyfiken på mig, trygga i antalet och i sin lokalkännedom.

Isvättar

Jag vet inte om jag eller vättarna var nyfiknast.

 

Skiffret har med tiden fått fler än bara den svarta färgen. Vatten och med det, olika typer av mineraler har sipprat genom jord och berg, genom dess kapillärer och hamnat här. Det är vackert.

 

Skiffervägg

Man tror att sten är kompakt och omöjligt att tränga igenom. Att det måste nötas ned. Men tänk vad Tiden kan åstadkomma.

 

  • Skiffergrottor, Hunne och Halleberg