Olympus E-400

Systemkameror 5 Feb 2006

Välkommen till den enda verkligt helt nya systemkameran det här året (2006) (något man säkert kan ha synpunkter på.). Nikon D80 är så lik D50/D70s-modellerna att den inte kan räknas som en ny design, Canon EOS 400D är i stort en upphottad 350D och Sony Alpha 100 är en rejält uppdaterad Dynax 5D. Och visst, vid en första anblick, ser E-400 ut att vara rätt lik Olympus E-500. Men när man tar upp den inser man hur olika de faktiskt är. Olympus har verkligen lyckats med att skapa den minsta och lättaste digitala systemkameran hittills. Canons EOS 400D uppfattas av många vara lite för liten för att den ska kännas bekväm att jobba med, men ställer man den bredvid E-400 ser den ut som en stor klump. Som ett komplement till det lilla kamerahuset har Olympus tagit fram två helt nya objektiv, en 14-42 mm ”standardzoom” och en 40-150 mm telezoom. Dessa erbjuds i ett speciellt kit till ett förmånligt pris. Det går förstås också att köpa bara kamerahuset.
De här nya ED-gluggarna är noterbart mindre än sina föregångare, de äldre 14-45 mm respektive 40-150 mm (de nya modellerna känns igen på en blå ring runt objektivet). De nya gluggarna har plastfattning, vilket är en liten besvikelse. Den skarpögde har säkert också noterat att standardzoomen har fått aningen mindre brännviddsomfång, från 45 till 42 mm. Precis som med kameran måste man ställa de här objektiven bredvid konkurrenternas för att fatta hur kompakta de är. E-400 med sin 14-42-glugg monterad är nästan 2,5 cm kortare än EOS 400D med dess 18-55 mm zoom.

Storlek och handhavande
Det här är förstås fantastiska nyheter om det är så att man vill ha den minsta digitala systemkameran som finns. Olympus har tryckt in samma typ av hårdvara i ett mindre skal än någon annan lyckats göra (4/3-standarden bidrar mycket till detta). Men det medför också vissa problem. Det ena är att greppet inte blir lika bra som på en större kamera. Avsaknaden av ett riktigt grepp gör visserligen kameran snygg, men gör samtidigt att den är svår att hålla säkert med en hand. Är du den typen av fotograf som gillar att ha kameran hängande runt halsen spelar det mindre roll, men föredrar du att inte ha någon rem monterad och istället har kameran i en väska blir det en annan sak. Storleken på E-400, dess vikt (vilken trots allt är rätt betydande) och avsaknaden av ett riktigt grepp betyder att du måste ha rätt starka fingrar för enhandsfotografering, särskilt då du måste ändra grepp lite för att få tummen till kontrollhjulet. Paradoxalt nog, trots sin storlek, är det här en tvåhandskamera, eftersom du annars står inför risken att tappa den.

Det är trevligt att se att Olympus har behållit det grafiska användargränssnittet som finns på E-500 och E-330. Det talar inte bara om vilka inställningar kameran har, utan låter dig enkelt navigera till dem, välja dem och eventuellt ändra dem smidigt. Det här är mycket bättre än ett vanligt menysystem. Det finns också ett antal andra saker här som du inte hittar någon annanstans – du hittar dem på ljusmätningsalternativmenyn. I Hi-spot-läget låser kameran på området under mätningspunkten vid maximalt högdagervärde. SH-spot-läget sätter den området under punkten till den mörkaste tonen. De här två lägena är rätt specialiserade, men är värdefulla om man plåtar high-key, low-key eller högkontrastbilder.
Olympus fotografiska arv lyser igenom i och med närvaron av sådana här finesser. Sport- och actionfotografer uppskattar säkert när de får veta att E-400 i det närmaste kan matcha konkurrenterna när det gäller seriebildtagningsläget. Den klarar att fyra av tre bilder/sekund upp till 10 JPEG-bilder i följd, vilket inte är dåligt. Den kan dessutom fånga fem RAW-fi ler vid samma hastighet – det är rätt bra. Jämfört med E-500 som inte är särskilt kul att ta RAW-filer med eftersom kameran tar så god tid på sig att spara dem, är det här riktigt tillfredställande.

Bildkvalitet
E-400 kan matcha övriga SLR-konkurrenter i fråga om upplösning. 4/3-standarden innebär emellertid att kamerasensorns storlek är 35% mindre än den är i de fl esta andra digitala systemkameror i den här klassen. Så om allt annat är konstant bör man kunna förvänta sig mer digitalt brus. Det här brus/ISO-problemet var helt klart något som man var tvungen att ta i beaktande i tidigare digitala systemkameror från företaget, då de haft ett ”officiellt” ISO-omfång på 100-400, med ISO 800 och 1 600 som ett utökat, ”okalibrerat” läge. I nya E-400 gäller ISO 100-1 600 fullt ut och brusreduceringssystemet har förbättrats så mycket att det är rätt bra även vid de högre talen.
Baksidan är förstås att man förlorar en del fina detaljer, men det är en kompromiss som de allra flesta av oss kan leva med. Kameran kan kanske inte riktigt matcha andra digitala systemkameror vid de högsta ISO-talen, men skillnaderna är faktiskt inte så stora. Man skulle kunna komma fram till samma slutsats när det handlar om skärpa och detaljåtergivning. En jämförelse är dock lite svår att göra eftersom olika kameror lägger på olika mycket intern skärpning. Det verkardock som om bilder från E-400 inte riktigt har samma detaljskärpa på pixelnivå som 400D eller D80. Vi måste dock påpeka att det var en förproduktionsmodell som testades, så ta våra kommentarer med en nypa salt. Den färdiga kameran kan leverera lite annorlunda resultat.
Vem köper då en E-400? Kan den konkurrera med EOS 400D, Nikon D80 och Sony alpha 100? Vi tycker att den är lite dyr just nu. Inte heller har den finesser och prestanda som gör att den sticker ut. I själva verket ligger dess styrka inom områden som svårare att kvantifiera. Den är ovanligt liten och läcker, precis som de två nya zoomarna. Den är trevlig att använda med en smart och sofi stikerad inställningslayout. Precis som E-500 påminner den dig om att själva kameran kan vara en viktig del av nöjet med att fotografera.

Kameran testades i DigitalFoto nr 13-2006

Annons

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.